Evighet

Tidlöshet är min dom som förgängligheten är er. På varje blad som historien skrivit finns jag dold i ett töcken av fruktan. Jag är sorg och leda, död och ångest. Men mest är jag den ensamme, väntandes i skuggorna.

Mitt blod bär inte färg så som erat, mina drömmar är kalla och grå. Men jag bär på minnen, minnen och en längtan starkare än döden. Bitterljuv är min tillvaro i skuggan av din och dina likar. Men jag minns mitt liv så som det bar sig innan jag blev smittad.

Jag minns solen, den blåa himmel klädd i fågeldans och vind. Jag förnimmer lyckan och kärleken, människa till människa. Jag minns att jag älskade dessa ting och att jag skattade dem väldigt högt. Men det är allt jag minns, jag minns det som ett ärr i min svarta och tomma själ.

Det fanns möten i mitt tidigare liv. Möten i det fördolda, hemliga möten. Jag känner än flödena som virvlade omkring mig och min älskade. Vi var harmoni, tvillingsjälar menade för varandra. Vi stod för lycka och ren kärlek. Gud vad jag saknar henne. Men hon valde en annan väg, till sig själv och till mig. Hon berusades av tidlöshet och evig skönhet. Min blomma, hur snabbt falnade du inte?

Tusen skiftningar har jag upplevt, tusen utan dig. Tusen skiftningar i det mellanland där liv och död aldrig möts. Jag har sett tusen och åter tusen liv spillas. Några skäl annat än livet har aldrig funnits. Tusen och åter tusen liv har jag på mitt samvete under mitt tusen åriga liv. I alla liv jag släkt har deras minnen flödat ner för min hals. Och i alla liv har jag sett dig, min kärlek. Min tron är tom snart. Det finns snart inget annat kvar än tusen olika minnen och drömmar av de jag stulit ifrån. Så tom är jag nu, min kära.

Så nu blöder jag. Det finns ett hål i mitt hjärta. Min tomhet rinner ur mig och jag njuter av att äntligen få dö. Nu äntligen får mitt liv en mening, nu i denna stund där liv möter död.

Detta är ett bidrag till Sourze poesiskola.

Av Mattias Ander 15 sep 2002 09:36