Jag är en knarkare

Det var en gång en deprimerad tonårstjej. När hon fyllde femton dumpade hennes största kärlek henne och hon hade självmordstankar så gott som varje dag. En dag började hon på en ny skola. Den nya skolan var fylld med esteter och udda folk, och hon trivdes, depressionen sjönk undan och kom inte tillbaka så ofta längre. Tjejen blev sprallig och glad, men kunde fortfarande inte hindra depressionerna från att komma tillbaka ibland och attackera av full kraft. Men hon fick några vänner, vänner som var som hon, både spralliga och deprimerade.

En dag hörde tjejen och hennes kompisar ett rykte. Det var några i deras klass som knarkade, som verkligen var djupt nere i knarkträsket och ibland inte gick att få kontakt med så höga de var. Vännerna reflekterade inte över det så mycket, tills folk började prata med dem om hur de mådde och att de kanske skulle kontakta någon som kunde hjälpa dem. Då förstod de. Tjejen och vännerna, som inte ens gått i närheten av droger, var välkända på skolan som knarkare. Alla trodde att de knarkade. Inte konstigt att många undvek dem och tittade konstigt på dem.

Det är jag som är den tjejen. Jag som aldrig har druckit mig full, aldrig ens känt någon som har knarkat. Ändå tror 500 personer och säkert än fler att jag injicerar heroin. Vill ni veta hur ryktet startade?

Så här var det: Jag har ofta häftiga humörsvängningar. Inget konstigt med det, borde man tycka, många tonåringar har det. Men även pundare har det, de blir stingsliga utan sitt gift och lyckliga med det i sig. Sen har jag feta sömnsvårigheter och får ingen hjälp att bli av med dem. Så jag har påsar under ögonen, ser allmänt hängig ut, precis som en missbrukare som varit i gamet alldeles för länge...

Sen kanske huvudingrediensen då: Jag har magrat betydligt sen jag började på min nya skola. Att det sen beror på att jag inte kan äta särskilt mycket och har diarré, vem fan bryr sig om det? Inte när det mest uppenbara ligger runt hörnet... För den där tjejen som går där, hon den magra och hängiga, hon äter aldrig på lunchen och ser ut som om hela världens bekymmer hänger på henne. Ser du att hon alltid har tröjor som täcker armbågarna? Det är för att dölja att hon injicerar, hon försöker dölja det för sig själv också. Och håret är svart och hänger så där... Säg, liknar hon inte sångaren från Depeche Mode när han var så nerknarkad? Jo, visst gör hon det.. Synd på en annars så duktig elev, verkligen synd...

Det har gått så långt att jag till och med börjar få en knarkares beteende. Jag är som en skådespelare som blir påtvingad en roll och sedan tar rollkaraktären över och slukar en... Jag märker det på så små saker som när jag kliar mig, jag kliade mig alltid som en katt innan, snabbt och noggrant. Nu är det bara nervöst, ryckigt och helt jäkla sjukt. Jag klär inte upp mig längre, jag klär ner mig. Jag orkar inte fixa med mig själv på morgnarna, så nu blir det tröjan som ligger framme som redan luktar svett, men va fan, ingen går runt och luktar på mig ändå, alla tror jag är en pundare, who cares?

Min hjärna har slutat fungera. Hjärnan som tidigare kunde rabbla upp saker som ett uppslagsverk, vet nu knappt hur man pratar. Jag glömde bort vad "vatten" hette på svenska härom dagen. Satt i en kvart och sa "men ni vet det, man dricker det... va fan heter det nu igen... sånt där blött..."

De där MVG-na som jag fick i A-kurserna i svenska och engelska känns rätt avlägsna att kunna få i B-kurserna. Möjligtvis får jag och min arbetskamrat MVG i Foto. Men då beror det bara på en enda sak. Att hon tog en bild som skildrade verkligheten. Att hon tog en bild på den där pundaren som låg på bänken, ihopkrupen, blicken distanserad och kläderna alldeles för stora för den lilla svaga kroppen...
Ett porträtt av Katta, nykteristen som tog rollen som pundare och som blev det...

Av Katarina Jönsson 14 sep 2002 10:59