Krögaren hade en bonnagård

Resumé: För att få innehåll i det hela måste man veta. Skrivaren har samman med sin hustru drivit hotell, gått i konkurs, fått hjälp av goda vänner med en kryss till Västindien. Fortfarande utless på restauranglivet hyr han en avstyckad lantgård och det är här vi möter paret.

Alla tyckte, alla trodde och alla visste med säkerhet: Han är inte riktigt klok. Endast hustrun hon i vått och torrt
trodde att statarlivet skulle göra oss gott.

Vissa dubier hade hon förstås när vi stod på gården till vårt blivande hem. Vi hade inte sett det innan; första gången var då vårt sparsamma bohag, staplat på en släpvagn, stod på gårdsplanen.

Vi besiktigade bostadshuset. Ett jättekök med vedspis, ett finrum på bottenvåningen, två sovrum uppe. Från köket gick en mathiss ned i källaren. Här var svalt. Något kylskåp fanns inte, men anskaffade efter några dagar på avbetalning. Slantar var det ont om.

Övrig besiktning visade att det fanns en tvättstuga, hönshus och ytterligare ett rum för verktyg till vänster på gården. Rakt fram var en ladugård med plats för både kor och hästar, 4 styckem svinstior och stor plats för vagnar och uppe fanns massor av halm. Till höger fanns ett skjul som förvarade såväl huggkubbe - sågbord samt massor av färdigt bränsle.

Bakom huset fanns en köksträdgård där man skulle plantera till husbehov.

Vi flyttade in och då vi fått en del på plats frågade kvinnan i mitt liv: "Och nu då?" Undrande vad hon menade fick jag påpekandet att vi glömt köpa någon mat. Nu var goda råd dyra. En kvinna kom på vägen, hade kaffe i en kittel inpackad i tidningar och vetebröd.

Välkomstföring kallade hon det. Koppar och fat hade vi så hon blev välkomnad. Undrens tid är ännu inte förbi, sade vi då hon vände hemåt. Dagen efter körde vi till byn i närheten och inhandlade hos lanthandeln vad som behövdes.

Vi skaffade telefon så vi fick kontakt med omvärlden. Släkt och vänner som skulle komma på besök till "tokstollarna" frågade om det var något vi behövde - så skulle dom ta med. Ja - mat, blev svaret - vi skyllde på vägen till den icke välsorterade lanthandeln.

De som stannade för att köpa in här förstod att vi ljög.

En viss inkomst hade vi genom att en försäkring skulle betala återhämtningsbidrag i tre mån.

Ni måste ha en hushållsgris, sades av någon för att vara lustig. Jag tog det på allvar och hos en av grannarna fanns smågrisar och för en mycket ringa slant inköptes en.
Det är väl synd den skall gå där ensam, menade hustrun, därför skaffades en till som sällskap. Hos lantmännen inköptes kli och svinapotatis. Dessa koktes i brygghuspannan som eldades med ved. Har aldrig vetat att grisar kunde äta så mycket.

Bonden som sålt grisarna kom för att titta. Jag har två till sade han: Har ni två kan ni ha fyra. Man kunde få smågrisar gratis mot att slakteriet sedan betalade direkt till uppfödaren. Så det slutade med att 8 smågrisar "nassade" omkring i stallet. Varje kväll gjordes det rent i stiorna - gödseln ut till stacken i "rullebör" - ny halm lades in och med ljummet vatten och levang tvättades svinen om de hade legat i något kletigt.

En dag stod en främling i ladugården. Han bodde i en granngård: "Jag har hört att Du har dom vitaste svinen här omkring och jag ser att det är rätt - en får Du byta - den är en orne."

Han upplyste om att grisarna som små skull kastreras om de var till slakt - om detta inte var gjort så togs de ej emot på slakteriet och var inte goda att äta då de smakade "kiss".

Utöver detta fick jag fler goda råd. Att dela en öl på trappan hade det blivit råd till. Då han var hemgången ringde vi grisleverantören: "byta - javisst!" Detta var inta första gången en smågris sluppit igenom - kom du och byta.

Hur skulle det gå till? En Pontiac Tempest är väl inte rätt bil att köra riktiga grisar i, men med halm i bagageluckan och ett elastiskt gummiband så stackaren kunde få luft skulle det nog gå. Visste inte att en gris kunde skrika så av förtvivlan som denne då han placerades bak i bilen. Min svåger och svägerska skulle med så vi var fyra. Då vi kom ut på stora vägen ökade jag farten upp emot 100, såg i backspegeln - grisen rullade runt som en boll på vägen.

Jag skrek och gav order då alla blivit varse vad som hänt.
Nu kom det råd från alla: "hindra att den blir påkörd - backa - var blev den av - leta - stackars gris", och så fortsatte det tills vi var tillbaks på platsen där grisen hoppat.

I diket står den och äter gräs. Lugnt kunde jag lyfta in den igen - fast denna gång stängdes luckan riktigt.
Framkomna till gården där bytet skulle ske befanns att grisen icke fått en skråma - var troligen bara litet omtumlad.

Den nya grisen fick sitta svågerns knä på vägen hem. Grisen trivdes, men svågern sade: "Nästa gång det skall bytas grisar följer inte jag med."

Brygghuspannan var igång från morgon till sena kvällen. Det skulle kokas potatis - även människorna på gården åt olika potatisrätter varje dag.

Hos lantmännen kunde vi köpa förvuxna jättepotatis för 10 öre kilot. Dessa kostar idag 10 kronor stycket ock kallas bakpotatis. Det kallar jag svineri.

Bli vän med grisar trodde jag inte var möjligt. De kände igen då jag kom. Det blev väsen och de reste sig upp och stod på grinden. Gick jag in till dem nafsade de i stövlar och byxor.

Vi trivdes tillsammans. Då det var tid för slakt eller transport till slakthuset höll jag mig inomhus.
Fortsättning följer då det skall berättas om hundar, katter, kalkoner, höns, gäss och kycklingar samt - icke att förglömma - oss själva, hur vi klarade det.

Av Lennart Ekman 13 sep 2002 09:37