Hos tandhygieninsten

- Vi ska bara ta bort lite tandsten.
Vilka vi? tänker jag och slår mig ner. Jag gapar snällt och hon rotar runt lite i munnen. Radion spelar dansband.
- Du får inte borsta så hårt på tand nummer tre, säger hon efter att ha petat lite behagligt på var och en av mina gaddar.
Jag undrar om det är slitet på något sätt.
- Lite.
Jag funderar ett tag om jag ska fråga vilken tand det är som är tand nummer tre och det hela känns ganska gemytligt.
Sen börjar terrorn. Den smyger sig på, sakta skrapandes på insidan av underkäkens mittentänder.
Ge mig ingen nåd, kvinna, tänker jag. Bara det går fort.

På radion har de ett extrainsatt program med anledning av terrorattackerna mot USA för exakt ett år sedan. Repriser av referat från New York ekar i tandläkarlokalerna för att påminna om den skräck och panik som utbröt då. Samtidigt som andra planet återigen kraschar in i World Trade Center hugger någon till i mitt tandkött.

Svettandes undrar jag för mig själv om det finns tandsten bakom tandköttet också.

Det finns det tydligen.

Jag försöker se obesvärad ut genom att tvinga ögonlocken att trött hänga halvt ner över ögonen, när de allra helst hade åkt upp någonstans i pannan på grund av smärtan.
- Mår du dåligt?
- Nej, nej, jag är bara lite trött, säger jag och försöker låta nonchalant.
Jag påbörjar också en fejkad gäspning, men så fort jag gapar så sticker hon in sin instrument igen.
- Då ska vi se, säger hon och fortsätter.

Med ens förstår jag vilka "vi" hon menar. Hon och hennes kära redskap, i ett ondskefullt samförstånd. Det känns som om de river upp hela gapet på mig i sin hänsynslösa jakt på tandsten.

Den där slamsugaren fastnar i min tunga och hotar att suga loss den från sina fästen. När den väl lossnar hör jag störningar i dess luftström och jag ser för mitt inre alla köttslamsor som far in i den vindlande slangen.
- Det går bra att skölja nu, säger hon med förställd vänlighet.

Jag sätter mig lättad upp och hon frågar om det gjorde ont.
- Lite grann, ljuger jag.
- Ja, det kan ila lite.
Jo, jag tackar, tänker jag.
- Ja, men det får man räkna med, hojtar jag istället muntert fram.
Man tror man vet var man har sig själv, och så går man och säger något sådant. "Det får man räkna med"… Jag suckar inom mig. Fan, lite självbevarelsedrift borde man väl ha? "Rör inte mina tänder!", skulle jag ha gastat fram med min blodiga käft. Det är lätt att vara efterklok.

När man har sköljt sin mun hos tandläkaren så brukar det vanligtvis betyda att allt är över, att man kan pusta ut, att man kan få sina klistermärken och gå hem. Men det är nya tider nu. Humanitet kallas det visst. Vilseledande, skulle jag vilja säga, för när jag lägger mig ner i stolen i hopp om att få tänderna upputsade och fluorbehandlade, så dyker de där djävulens redskap upp igen. Dessutom får jag lampan i ögonen och får genomlida resten av tortyren med en svart fläck i synen som resultat av det bländande ljuset. Det lilla tandkött som eventuellt är kvar tas effektivt bort med hacka och spade, eller vad det nu kallas.

Sen tar det slut. Likt en hårt ansad allé på landsbygden höjer rötterna de vita tandkronorna mot skyn i en desperat bön om nåd.

- Använder du tandtråd?
Jag undrar tyst varför hon låter så förväntansfull.
- Nej, svarar jag rakt som om jag helt hade mist förståndet, för hon börjar formligen hugga mig i käften med tandtråden. Det lilla tandkött som är kvar lämnas åt sitt öde med djupa fåror och svindlande kanjoner. Kallsvettandes undrar jag vad det egentligen var som var så förskräckligt med de störtande flygplanen i New York.

Efter slipning och fluorbehandling skickar hon mig sedan ut mig, en sårad krigsfånge, på gatan.
- Glöm inte att du inte får dricka något på en timme nu, säger hon efter mig.
Jag vandrar tillbaka genom stan med en käft torrare än jorden i mina blomkrukor och ett blod suktande efter svart automatkaffe. Det finns tydligen ingen hejd på lidandet.

Av Arvid Jurjaks 12 sep 2002 10:54