Ungdomsvåld - orsaker och åtgärder

Sandström börjar sin analys i att diskutera det svenska samhällets uppfattning av ungdomsvåldet, vilket har varit problematiskt bland annat i skolorna, eftersom man inte beaktar elevaggressionerna som våldsbrott utan som hyss.
Sandströms poäng här är att det är inte upp till lärare och skolpersonal att avgöra om våldssituationen kräver åtgärder – utan hur situationen skall hanteras.

Sandström tar till sin hjälp en del biologisk fakta beträffande hormonskillnaderna mellan könen. Det är män som står för det mesta våldet i samhället. All vi vet till exempel att det är de unga männen som oftast är inblandade i trafikolyckor. Sandström förklarar detta genom en kombination av männens testosteronhalter, i kombination med flickors och pojkars olika utvecklingspsykologiska förlopp.

När det gäller barnets utvecklingspsykologi är det enligt Sandström viktigt att sträva mot vad han kallar för fredsfostran, det vill säga lära barnet handskas med aggressioner utan att ta till våldet. Det är föräldrarnas ansvar att inleda denna fostran eftersom grunden läggs redan innan barnet fyllt två år.

När barnet har en god relation och känner att det blir sett och älskat, utvecklar det en förmåga att se andra, det vill säga empati. Vidare behövs en förmåga att symbolisera, samt att internalisera adekvata normer. Genom denna grund skall barnet lära sig att hantera relationer på ett moget och djupt sätt.

Att det är mamman som blir viktigast enligt Sandström är ett biologisk faktum; mamman föder barnet, och blir barnets första relation; mamman ammar. Det är genom mamman som barnet dessutom skapar sin könsidentitet; att man är lik mor eller inte.

Det är oftast de egna föräldrarna som älskar en mest. Och det är dem man vill bli älskad av. Inte av fröken i trean, eller grannen. Det är denna inre bild av den omvårdande föräldern som barnet internaliserar först och som blir avgörande för barnets förmåga att fungera fredligt framöver. Den andra inre bilden barnet skaffar sig är den gränssättande föräldern som lär barnet vad man får göra och inte göra.

Empatin är enligt flera forskare i viss mån inlärd förmåga. Sudström hänvisar till hur viktigt det att hitta rätt intoning till barnets behov. Det är egentligen en dialog som uppstår; barnet har en upplevelse, som föräldern förstår och visar att han/hon förstår, varefter barnet förstår att föräldern har förstått. Denna i sig enkla modell är extrem viktig att fundera på.

Nyckebegreppet här är förståelsen. Massmediernas interaktivitet i sig är inte en grund för denna förståelsedialog. Därmed kan man säga att medierna i allmänhet kan knappast fungera som empatilärare.

När det gäller de "frånvarande föräldrarna" påpekar Sandström att debatten om de frånvarande papporna har varit överdriven. Enligt honom kan mammorna lika väl lära sina barn att kontrollera sina våldsimpulser genom aktiv fredsuppfostran. Sandström slår fast att när det gäller våldstendenserna, särskilt hos pojkar, är det inte avgörande vad de har för en manlig förebild nära sig utan vilken internatliseringsdjup de har fått. Och detta djup kan förmedlas av kvinnorna i hemmet också.

Sandström utgår från Bernes teori från 1962, som grundar sig på den brittiska objektrelationsteorin. Enligt denna postionering finns det fyra grundläggande attityder som jaget kan inta gentemot sig själv och andra. Dessa positioner grundar sig i den upplevda mängden av godhet som barnet fått ta del av i sina tidiga relationer.

Den första, friska positionen beskriver en person som har djup internaliseringsförmåga och kan känna empati för andra. Denna person klarar av känslor och aggressioner hos sig själva och andra, och hittar konstruktiva lösningar på dem Jag är OK, du är OK. Den andra så kallad normalneurotiska positionen, som de flesta uppenbarligen tillhör, kämpar vi med dålig självkänsla men vi har ändå en väl utvecklad empatisk förmåga. Beteendet handlar om att få bekräftelse hela tiden Jag är inte OK, du är OK.

Den tredje gruppen Jag är OK, du är inte OK är den som enligt Sandström genererar flest våldsbenägna ungdomar. Dessa befinner sig i en relationsstörd position, där de själva ser sig som "smarta" i en värld av fånar som förtjänar att bli illa behandlade. Dessa ungdomar "kräver respekt" och anser sig vara de som är goda i den onda världen. I grunden av denna livsposition finns grova övergrepp incest etcetera och förnedringar som barnet fått utstå som liten. Det har lärt sig att alla är onda och tagit en defensiv position, där bara en själv kan ge godhet till en själv. Dessa barn växer till paranoida eller narcisstiska vuxna, som anser sig behärska omvärlden. Den motiverande kraften i denna position är överlevnad i en hotfull värld. Den låsta positionen gör också att andra beskylls för allt som händer och de egna brister projiceras på andra. Därmed lär man sig aldrig av erfarenheten. De kärleksrelationerna man har tenderar vara intensiva relationer som egentligen handlar om en idealisering av den andre och beroende. Ömsesidighet och empati saknas i dessa.

Överhuvudtaget objektifieras de andra människorna i denna position, vilket gör det lätt att slå eller våldta dem vid behov. Det är i den här gruppen som ett förhärligande av våldsideologier sker. Dessa ideologier svarar till individens behov av nedvärdera omvärlden men samtidigt känna beroende och närhet till någon trosfränder. Dessa mekanismer gör det också svårt att med logik övertala någon att lämna sådana ideologier.

Den sista så kallade schitzoida positionen är ett psykotiskt undandragande från den onda världen utan att kunna försvara sig själv. Detta är ett allvarligt tillstånd där det eventuella våldet riktas hellre mot självet än andra. Människor som befinner sig i den här positionen är allvarligt traumaiserade som barn och faller senare ofta i djupa depressioner. Jag är inte OK, du är inte OK.

Sandström säger bara att konfliktlösningen måste ske i två stegen; att man lugnar ner den aggressiva situationen till exempel i klassen eller hemma men också senare när alla lugnat sig försöker ta itu med själva problemet som bråket handlar om. Det är enligt honom just här som vi gör våra stora misstag med ungdomar; att vi vuxna anser situationen uppklarad bara de heta känslorna är svalkade utan att gå till roten av det onda. Därmed lär sig ungdomar inte lösa själva problemet, och samma bråk uppstår om och om igen till och med i ökad styrka när irritationen över den låsta situationen ökar. Istället bör vi ta hänsyn till de livspositionerna som finns inblandade i konfliktmönster som har uppstått. Till exempel en aggression som grundar sig i rädsla bör bemötas på ett annat sätt försäkra att det inte finns andlening till rädsla eller känna sig kränkt än en sadistisk aggression, som har sin grund i förakt mot det svaga.

När det gäller biologiska orsaker för våld är det fastställt att en del fysiologiska och neurologiska skador orsakar våldsbeteende och rastlöshet hos barnen. Enligt Sandström är det viktigt att undersöka eventuella genetiska syndrom, ADHD, Aspergers syndrom och så vidare tidigt för att få barnet i adekvat vård och frigöra föräldrarna från det tunga ansvaret av att inte veta varför barnet beter sig asocialt och tro att det är uppfostrarens fel. Idag kan man i Stockholmområdet få gå i skolan i fem år utan att skolpersonalen misstänker några biomedicinska orsaker när barn beter sig kraftigt asocialt. I en bekantfamilj ledde de äldsta barnets problem till en skillsmässa innan rätt diagnos gjordes. Familjens depressioner togs felaktigt av pedagogerna som orsak till pojkens problem istället för att se att de var verkan av det.

Även drogerna och alkohol är som bekant stimulus som ofta ökar våldsbeteendet hos användare. Detta är vetenskaplig fakta som dock ofta kommer i skymundan i den offentliga alkoholdebatten. Enligt Sandström en viktig orsak till att ungdomar är mottagliga för droger att de lever i en tidsperspektiv som är här och nu. Denna chronocentrism gestaltades lysande i den svenska ungdomsfilmen Fucking Åmål i scenen där pappan till Agnes försöker trösta henne med att det blir bättre när man blir vuxen. Agnes fräser att hon vill inte vara lycklig om 25 år utan nu. Det stora problemet idag enligt Sandström är att ungdomar kombinerar preparat med alkohol, vilket leder till effekter som ingen kan förutse.

Sandström går vidare in i ett familjeperspektiv, där han radar upp det som är de vuxnas ansvar när det gäller våldsamma ungdomar; de skall stödja vuxenblivandet genom att sätta gränser, lära ungdomar handskas med ilska och konflikter, genom att ge dem ett språk och kommunikationsförmåga samt genom en familjekultur där det finns så lite relationsstörningar som möjligt. Enligt Sandström innebär detta att föräldrarna skall inte abdikera från sitt föräldrarroll och bli en "kompis" utan upprätthålla en autkoritet och fasta gränser – dock utan att bli diktatorer.

Man vet även från svensk forskning att hos undomskriminellas familjer förkommer det svagare sammanhållning och disciplin som hos andra familjer, samt att barnet i dessa är mer inflytelserikt än föräldrarna.

När ett barn från en dysfunktionell familj och lågt internaliseringsdjup bemöter den yttre världen med våldshärligande kulturinslag tar det till sig dessa. Kombinerad med en skola där lärare och de andra vuxna flyr sitt ansvar i att lägga sig i och upprätthålla fasta gränser finns grogrunden klar för aggressiva beteendemönster.

Om det är ojäktig vardag med föräldrarna som ger barnet en djup internaliseringsgrund kan vi ju konstatera att barn som slängs till dagis av mobiltelefontalande föräldrar kan knappast nå dit. Om det är den individuella goda dialogen, där ömsesidig förståelse spelar viktig roll i att utveckla empati och symboliseringsförmåga kan vi bara konstatera att skolbarn i stora flock med vikarierande lärare på löpande band kan aldrig hitta den goda dialogen med vuxna.

Ungdomsvåld blir därmed mer än ett ungdomsproblem.

Av Johanna Parikka Altenstedt 10 sep 2002 17:10