Farligt fiske

Måndag morgon - en aning sent - kollade jag min brevlåda och fann följande: "Hej. Kolla Din agenda - om den är tom - då är det fiske - ring före 11."

Nu är det så att de sista åren är det bara två dagar bokade. En på våren och likaledes en på höstkanten. Båda gäller att jag och min husläkare skall träffas. Jag har nu uppnått den ålder då man bara skiljer på ljus och mörker.
Kan man hitta till toaletten utan att tända lampan när man vaknar är det sommartid - om inte är det vinter.

Mobilen ringde - det var sonen 55 år gammal och numera en burgen man med egen restaurang. Efter lite gnäll om min efterblivenhet - att man inte kom fram på telefon när jag var på nätet - skulle svaret om eventuellt fiske bestämmas.
Efter frågor om pris, transport, med mera framkom att ingenting skulle belasta min pension. Svaret blev ja!

Jag erbjöd mig att stå för matkorg och hustrun lovade en enkel middag vid avslutat fiske. Hämtning skulle ske klockan 06.00 utanför min bostad. Efter avslutat samtal började en hektisk eftermiddag. Matlådan skulle bestå av kokta ägg med sill, stekta pepparlövsbiffar, ost, marmelad.
Källarfranska - Skogaholms delikatesslimpa - samt Bregott.
Vardera fem pannkakor med jordgubbsylt till kaffet.

Allt var klart vid avfärden och efter en maskulin kram mellan far och son, samt inpackning av bagage började färden mot dammarna där flugfisket skulle ske. Jag fick ett papper där hans dator beskrivit såväl färdväg som längd samt tid. Resan skulle ta en timma och fyrtio minuter. Men redan efter sjuttio minuter var vi framme. Det hör till historien att hans bil går jättefort i nittio. Området, som jag besökte för första gången visade sig vara underbart. Rinnande vatten och fin natur omgav dammarna. Gäststuga med brasa och rustika möbler gav ett vänligt intryck. Värdfolket som mötte upp senare visade sig vara rara och älskvärda människor.

Spön skulle sättas samman - tafsar knytas och flugor väljas ut. Jag fick låna av sonen då jag gjort av med all utrustning efter min ryggoperation. Vissa tabletter gör att jag skakar en aning på händerna - även viss synnedsättning gör det svårt att se de tunna linorna. Därför var det tvunget att få assistans. Då lina och fluga inte riktigt ville som jag - blev bytet lite ofta. Sonen sade vid ett tillfälle: "Man får ju vara som en far för dig." Helt rätt.
Det blev matdags och värden kom och gjorde oss sällskap. Flera fiskehistorier berättades och skrattades åt. Om sonen blivit frimurare vet jag inte men av flera historier kan man misstänka det värsta. Även personliga minnen kom upp.
Sonsonen var vid ett tillfälle med och fiskade lax i Kivik.
Trots varningar om att stenarna var hala ramlade han i och blev jätteblöt - detta har ofta skrattats åt. Fisket fortsatte och en del stora fiskar landades. Om vi nu inte fått några hade dagen varit lika bra. Båda är vi överens om att det ligger en viss osportslighet i dammfiske. Men, men -möjligheten att fiska är ytterst begränsad i våra dagar.

Vid hugg tar vi in fisken så fort det går - avlivar genast samt visar respekt genom att förvara den på bästa sätt. Huggkrok har vi förbjudit - använder endast håv. Tar inte mer fisk än vi kan använda vid middagsbordet, salta eller grava.

Vi varvade fiskafänget med kaffedrickning - "gubbasnack" eftersom kvinnorna var hemma. En perfekt dag fram till dess att finalen kom och det var dags för de sista tio kasten.
Då skulle jag prova en ny plats som såg lockande ut. På väg dit skulle jag passera ett hörn. När jag skulle ta kurvan försvann kanten och trots fåfänga försök befann jag mig sittande på botten i dammen. Vattnet nådde till bröstet och så här på Valborgsmässoafton var det inte ännu uppvärmt. Jag kände hur blötan kröp in på kroppen. Kunde inte resa mig då fötterna bara gled. Efter några rop kom sonen och värden och drog upp mig. Då jag hörde deras munterhet förstod jag att detta skulle gå till historien.
Sonsonen kommer givetvis att säga: "Skrattar bäst som skrattar sist!"

Jag hade ombyte av kläder med - inte för den eventualiteten att jag skulle dratta i vattnet, utan ifall det skulle regna. Vägen hem gick utan missöde och hustrun väntade med maten. Då jag skulle förklara min sopsäck med dyblöta kläder så dramatiskt som möjligt fann detta inget gehör - bara en enkel kommentar: "Du kan väl se dig för och inte bara klampa på - det är likt Dig."

Vi åt - drack kaffe och pratade om hur underbar dag vi haft och hoppades det inte var den sista. Med detta lilla kåseri - som jag tillägnar min son - vill jag tacka för en underbar dag.

Av Lennart Ekman 08 sep 2002 10:32