Karensdagar hjälper inte psykon

Lättare psykiska störningar av dessa uppräknade slag lider en ganska stor del av befolkningen av idag. Dessa problem är på intet sätt nya och det är egentligen inte så intressant om de ökat de senaste åren eller inte. Det intressanta är vad vi ska göra åt dem som drabbats och framförallt vad vi kan göra för att förebygga detta.

Mängden sjuka verkar idag främst ses som en kostnadsfråga. Det är beklagligt att vissa inte tycker att det får kosta hur mycket som helst för att göra något åt detta problem och hjälpa dem som har det svårt. Oavsett vilka lösningar man förespråkar på detta problem så är ändå alla partier ense om att det är för dyrt att inte göra något alls åt det.

De borgerliga föreslår då och då hårdare regler för de sjuka, trots att folk blir inte friskare av till exempel fler karensdagar. Man verkar utgå från att folk antingen fuskar eller sjåpar sig, för jag kan annars inte se logiken i hur fler karensdagar gör någon friskare. Jag tror problemet i denna logik ligger i att man bara ser att sjukskrivningarna ökat utan att förstå orsakerna bakom. Jag påstår inte att jag förstår alla bakomliggande orsaker, men en orsak är de psykiska störningar jag räknade upp först. Först de senaste decennierna och senaste åren har det varit möjligt att sjukskriva sig för dessa handikapp. Flera av begreppen var nästan helt okända för inte speciellt många år sedan, i viss grad är de fortfarande rätt okända. Det är handikapp som får folk att må dåligt på många olika sätt, men det är också handikapp som faktiskt inte behöver vara ett hinder i arbetslivet. Att dessa begrepp blivit legitima tror jag själv är en orsak till att folk kunnat söka hjälp och i många fall sjukskrivit sig.

Jag tvivlar faktiskt inte på att man skulle kunna minska sjukskrivningarna genom att införa hårdare regler och sämre ersättning för de sjuka, men ingen skulle må bättre av det, allra minst svenskt näringsliv. En person som lider av psykisk ohälsa regelbundet under längre tid utan att få hjälp riskerar att bli improduktiv. Det är inte heller ovanligt att psykisk ohälsa kan ge fysiska symptom om man inte får hjälp. Vi skulle alltså få ett näringsliv fullt med sjuka människor, som kanske visserligen till en viss del klarar av ett hyfsat jobb som leder till något ökad produktivitet. Men friskare blir ingen av det, snarare sjukare. Tyvärr talar jag av egen erfarenhet. Jag har ett av de uppräknade symptomen och jag har ändå haft sån tur att jag orkat jobba för det mesta. Men jag ska inte sticka under stol med att jag sjukskrivit mig flera gånger då jag inte haft någon fysisk åkomma utan bara mått väldigt psykiskt dåligt. Det är ju något jag förlorat sammanlagt säkert tiotusentals kronor på förutom att jag känt att jag svikit min arbetsplats och arbetskamrater de dagarna. Av just kostnadsskäl så har jag gått till jobbet många gånger när jag mått väldigt dåligt och de dagarna har jag sällan gjort ett bra jobb. Ofta så har jag inte orkat göra något alls utan bara väntat på att dagen ska ta slut.

Vad jag vill komma fram till är att jag tror att kostnaden för sjukskrivningar är nog ungefär lika stora som kostnaderna i produktionsbortfall om man med ekonomiska medel skulle tvinga människor att gå till jobbet trots att de mår dåligt. Man gör ett bättre jobb om man mår bra och man mår inte bättre av att gå till jobbet sjuk.

För att få igång Sverige och minska sjukskrivningarna så måste vi ge dessa grupper hjälp. Att ge dem hjälp kostar väldigt mycket. Frågan leder då oundvikligen till vem som ska betala. De sjuka eller de friska? Är man av åsikten att de sjuka ska betala för sig själva så kan man ju fråga sig var de ska få pengarna från? Vård kostar pengar och för att få pengar måste man jobba, men hur ska man kunna jobba när man saknar förmåga och kraft? Med en sådan politik är det ju inte bara de sjuka som drabbas utan även hela det svenska näringslivet.

Det enda alternativet som återstår är att de som är friska och har haft möjlighet att jobba ihop pengar måste hjälpa till att betala för dem som inte kunnat jobbat tillräckligt mycket för att kunna tjäna ihop pengar att köpa vård för. Psykologer, psykiatriker, terapeuter, kuratorer, doktorer, sjukgymnaster och läkare kan inte jobba gratis. Privatiserar man allt måste avgifter tas ut för att kunna finansiera dem och då riskerar priserna hamna på en nivå som den sjuke, som inte jobbat på länge eller kanske inte alls, har råd med. För att kunna garantera att alla kan få en vård de har råd med och som de behöver och samtidigt kunna ge personal värdiga löner så måste de som är friska hjälpa till att betala. I det långa loppet kommer även de friska tjäna väldigt mycket på detta då vi får ett produktivare och lönsammare näringsliv om det nu är det vi vill sträva efter. Hjälper ni oss så hjälper ni er själva. Psykiskt handikappade är givetvis bara en del av orsakerna till sjukskrivningarna, men dock en stor grupp som det inte talas mycket om.

För att vi ska få det enorma maskineriet Sverige att snurra utan problem så krävs det att alla kuggar i hjulet är hela och arbetsdugliga.

Av Tobias Jeppsson 07 sep 2002 14:35