Närhet stör mig

- Måste du stå så nära?

- Vadå, nära? Jag vill ju bara vara med dig.

- Men måste du stå inom min zon?

- Zon?

- Ja, min personliga zon.

- Menar du allvar?!

- Ja, du står för nära.

- Du är ju inte sann! Du har ju problem...

- Det är du som har problem, som inte....

- Du släpper ju ingen inpå dig, låter ingen komma nära. Och du säger ju ingenting... pratar aldrig eller berättar aldrig om någonting... Du bygger upp en mur...

- Vadå mur?! Vad vill du att vi ska prata om? ...dina sentimentala texter...?

- Äh, fy fan vad taskigt..! Det var sista gången som jag lät dig läsa någonting som jag har skrivit. Jag låter dig läsa det och så när du bli arg eller besviken så får man kniven i ryggen. Fan, vad lågt!

- Ja, men så fort jag säger någonting sätter du dig och skriver ner det och...

- Det gör jag inte alls... När jag ber dig om kritik - konstruktiv kritik - så säger du ju bara att du inte kan ge det, för att jag står dig för nära. Att det blir för personligt.

- Ja... du tränger dig på... och jag kanske...

- In i din skyddszon?! Dit du bara släpper några få... men inte mig. Och sen säger du att jag är nära...?! Någonting har du väl att prata om... eller du kanske alltid är så här stel och tråkig... och håller dig inom din zon? Då kan du stanna där. Stanna där. Ensam.

- Varför är du så arg?

- Varför?!

- Ja, du gör av med så mycket energi på att vara arg...

- Det kanske är den som driver mig framåt... ilskan? Men stanna du bakom din mur..! Inom din zon. Och fortsätt vara tyst, låt bli att prata... för att jag står dig för nära! Och önska sedan att jag vore närmare.

Av Anna Bergman 05 sep 2002 11:18