Tiamas varmblodiga krigare 3 av 6

Några minuter senare var jag mitt inne i vimlet och här hade man ingen chans att styra vart man skulle. Längst bort fanns en stor scen uppbyggd och framför den stod folk och skrek. Det var dit jag var på väg. Jag kunde inte låta bli att förbluffas av färgprakten. Regnbågen hade stannat till en stund över hela området. Kanske för att kontrastera. Eller hade den bara stannat till av förundran?

Ett gnisslande ljud som skar hål i trumhinnorna avbröt allt annat ljud. Till och med röken som sprutades ut från scenen stannade upp av häpnad. I strålkastarnas mittpunkt dök en klotformad man upp, iklädd en grå och brun dräkt. Han sträckte upp sina knubbiga armar mot den stjärnklara himlen. Allt stod stilla. Det kändes som en evighet men det kan inte ha tagit mer än några minuter, sedan var allt igång igen. På scenen stod nu män och kvinnor fastkedjade i varandra. De flesta var födda i fångenskap men det hände att ett och annat jaktbyte gick ut på auktion. De bar gråa långa klänningar och deras ansikten var vitsminkade förutom läpparna som var rödmålade, antagligen för att de tappat sin egen lyster och kulör. Fångarnas huvud var kala och blanka. Det såg ut som de var nyrakade dagen till ära. Som ängsblommor färdiga att vissna i vilken sekund som helst stod de med hängande huvud och väntade på föreställningen.

En gladlynt liten pojke med gnistrande gröna ögon ryckte mig i armen och sträckte fram ett litet blad. Jag sneglade försiktigt en extra gång på honom, sedan började jag bläddra i bladet. Jag mådde dåligt. Utgångspriset på de olika varorna varierade beroende på kvalitet och vikt. Även om jag åkt ut hit för att förhoppningsvis hitta någon av dem, så önskade jag dem inte här. Jag såg nästan hellre att de var döda. Jag förstod att jag inte skulle ha någon chans att kunna köpa tillbaka dem. Min kassa tillät det inte trots att jag tagit med mig allt jag hade.

Tungsinta trumpeter brölade över hela området. Det var hög tid att börja.

En kvinna puttades fram till en plattform mitt på scen. Publiken hade lugnat ner sig lite och snart började siffror blinka på en stor tavla. Enligt broschyren var den ena sifferkombinationen budet och den andra var platsen budgivaren stod på. Kvinnan såldes snabbt och raden med fastkedjade kroppar avverkades med extrem effektivitet. Rad efter rad av människor till försäljning transporterades fram till plattformen. Det måste ha varit uppemot ett hundratal allt som allt. Jag blev vimmelkantig av hastigheten och mängden. Jag ansträngde mig till det yttersta för att se om jag kände igen någon, men sminket och allt det andra försvårade.

Många timmar senare började det ljusna vid horisonten och det var endast ett tiotal kvar att sälja.
– Ähh, skräp!
Den svettiga mannen bredvid gick sin väg, besviken över att inte ha införskaffat sig någon stackars själ att fylla sitt bröst med. Jag var dock lättad. De flesta köparna var förvridna perversa avskum som endast var ute efter att inta den sista glöden hos de arma kreaturen. Det fanns förstås sådana som jag, som trodde sig kunna rädda en släkting, vän eller bara en medmänniska. Men man tog en stor risk att komma ut hit. Om man inte var försiktig kunde man själv bli en vitmålad clown.

Uppgivet tittade jag en sista gång upp på scenen. I ett av ansiktena såg jag ögon jag sett förut. De var sorgsna men de var hans. När jag skrek ut hans namn lyfte han förvånat sitt tunga huvud och när han såg mig log han lagom mycket.

Scenbelysningen släcktes ner och de ynkliga få som var kvar stod och darrade. Ovissa om vad som skulle hända med dem. Den klotformade mannen stod och hängde på scenkanten med några andra, vilka jag antog var kurirer. Jag kunde se hans gulbruna tänder som dolde sig bakom en otäck dimma av tobaksrök när han flinade brett med sina kamrater. De tittade åt mitt håll så jag skyndade bort från området. Jag var nära att lämna ön utan Henrik men känslan av svek stoppade mig och jag vände om.

Jag hittade dem som inte gått på auktion, bakom scenen i en obevakad inhägnad. Det var inte svårt att dyrka upp låset. På det jordiga golvet satt ett tiotal människor och studerade mig tyst när jag stegade in. Henrik var den enda som satt fastkedjad vid en stolpe och det krävdes mycket jobb för att få loss honom. De andra följde varje rörelse, men nyfikenheten och upprymdheten var helt frånvarnade dem, och när vi gick försökte jag få dem med oss men Henrik skakade bara på huvudet.
– De har fostrats att inte veta något om frihet. Du kan låta dörren stå uppe och de kommer fortfarande vara kvar imorgon.

Vi följde samma stig som jag kom ifrån utan att säga ett ord till varandra. Jag tillät mig själv titta tillbaka en sista gång mot området. En konturlös figur sprang med lätta steg bort från platsen med regnbågen ihoprullad under armen. Med fasa for tankarna till de som var kvar.

När vi flydde första gången lämnade vi en bit av mänskligheten bakom oss. Det var alldeles för tungt för att oss att bära, allt det där vi trott på. Det var endast som dimmiga minnen nu. Jag önskar idag att jag hade orkat bära med mig mer. Det kanske inte skulle hjälpa världen men jag kunde ha det som huvudkudde när jag sov om natten. Den här gången fanns inget kvar att ta med sig. Allt var borta. Det var oundvikligt att inte hata platsen.

***

Pojken ser trött ut och önskar inte höra mer. Det han hört smärtar och han har svårt att andas. Berättelsen har även gjort mig matt och jag lägger mig därför ner på stranden och sluter mina ögon.

Det är längesen jag känt mig riktigt trygg, men här vågar jag slappna av och kanske till och med tillåta mig själv att sova en stund. Efter kurirens ogästvänliga besök för några månader sedan har mina nätter fyllts med oroligheter och jag vaknar upp kallsvettig varje natt. Och varje natt ligger jag och tittar på Fredriks hår. Det är mjukt och lockigt, ibland vågar jag inte röra vid det, då jag är rädd att göra lockarna illa. Precis när jag hittade honom grät en lock varje natt. Jag förstod inte vad det berodde på men senare slutade den och har aldrig sedan dess gråtit, men rädslan att den ska börja igen finns där fortfarande.

En rysning som går genom hela min kropp visar bilder på vad som kunde ha hänt oss om kurirens onda avsikter inte hade avslöjats i tid. Jag vet inte exakt när den kom in i våra liv. Jag var inte vaken då. Jag låg fortfarande i långtidssömn efter ganska kraftig feber. När jag vaknade var kuriren redan där.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Bettina Jagorstrand 04 sep 2002 09:21