En skejtares oskuld del 3

DEL III

4 juni, tisdag
Maria Ludvigsson, koll genom solglasögon: blond, blek ovanligt blek för att vara sommar! Maginfluensa eller pappas barskåp?, snygga kläder, jeans, topp, vad det nu heter.

Öppen dörr? Nej, jag vet verkligen inte. En hel dag förbi utan en blick från henne.

Är tjejer konstiga? Kommer de från Venus? Kommer jag från Mars? Käkar de röda grejer när de kommer hem som flippar hjärnan? Sluddrar de alltid "...träffas någon gång..." när en kille går förbi?

Det är tydligt helt okej att hångla överallt i skolan. Rektorn borde sätta upp ett hormonförbud. Oroligt. Tänk om jag ser Maria stå och trycka sina söta läppar mot Freddas snusdränkta mun? Men det kan hon inte hinna med för hon verkar mest ha bråttom med att försvinna runt hörnen.

Henry Ljusspridaren och jag fixade med hoppet. Om han blir mycket surare får jag börja leta nya vänner.

- Fan vad du gått och blivit sur på sistone, sa jag.
- 80 cm högt, undrar om det räcker, sa Henry.
- Är det någon brud? Det är en brud va?
- Det blir för jävla tajt alltihop.

Det var nästan som han inte alls lyssnade på mig.

Imorrn är det fest vid badplatsen, vet inte om jag ska dit. Vad skulle jag göra där? Leka osynliga mannen?

5 juni, onsdag
Hjärnan på frekvens L O V E . Sommarlov, sommarlove....
Jag sa "Hej då" till då sista skolböckerna. Niklas, geografiläraren muttrade över några konstverk jag gjort vid en USA-karta men annars gick det bra.

Hoppet blev riktigt bra, uppställd på ett stycke färsk svart asfalt. Bra höjd på hoppen, fina 360°, methods, kickflips och massa andra schyssta trick man gärna vill att flickorna ska bli imponerade av.

Jag var inte speciellt sugen på att gå på festen, inte Henry heller. Henry hade ingen bra anledning till Hempa medan jag sa att det inte var någon idé att gå dit om man inte ska vara full. Det slutade med att Hempa och Henry stod och var förbannade på varandra. Sedan försvann de åt varsitt håll.

Kvar var jag. Det börjar kännas som en vana, men jag fick ju ha hoppet för mig själv.

Som av en händelse ligger hoppet på vägen som många bör ta till badplatsen. Det var redan några som hade gått förbi.

- Tjena, ska du supa?
- Nehej, sucker.

Jag höll ändå på att slå i backen när jag såg Maria i ögonvrån under ett särskilt högt hopp.

- Hej, sa hon.
- Hej, sa jag.
- Ska du till festen?
- Ehh, näe...
- Nehej, synd.

Sedan försvann hon bort. Vilket bra ord att använda i närheten av mig. Synd, synd att jag inte skulle komma till festen. Synd att hon inte kan bli omfamnad av mina starka armar. Synd, ja tack gärna.

6 juni, torsdag
Hej då årskurs nio.
Nu har jag precis haft grabbarna här. Mamma hade en liten efterbjudning med smårätter och cider som hon påstod att hon hällt vitt vin i. Hempa trodde på det och började gå med ostadiga ben efter tredje glaset. Jag vet inte. Nu är de hemma och byter om för festen i Folkets Park. Själv har jag slängt av mig finbyxorna och skjortan och det har slutat klia.

Var står jag nu? Vad är ställningen? Två närmare kontakter med fröken Ludvigsson senare. Kommer jag göra mål eller skickar de bort mig från isen? Kommer jag försöka mig på en perfekt 360° och stupa i asfalten.

Finns det en osynlig vägg runt tjejer och vilket språk måste man kunna för att komma in?

Festen börjar om fyra timmar. Jag har laddat raketerna, fyllt på bränsle, sett över fallskärmen massa hål i

Klar för start.

---

Klockan 02.38: Sådär ja. Då var det riktigt slut. Det sa de på Folkets Park medans folk klängde på varandra och tjöt.
Nu är framtiden. Det gamla jag är borta.

Eller vaddå?

Vad är det som är så nytt? Lämna jag någon i parken och kom tillbaka som någon annan?

Folkets Park: en tredjedel missade avslutningsfesten på grund av fylla. Hempa var bland dem. Han hade med sig en ny flaska fanta som inte var fanta och drack hela vägen. Kvar med Henry och av erfarenhet visste jag att hans vänskapsband inte var starkare än nassarnas och ryssarnas under andra världskriget.

Mycket riktigt, efter en timmes mingel fick han något beslutsamt över sig och försvann mot... Ja, just det - försvann mot porslinsbaken, Karin. Hon som inte hade sett åt mitt håll sedan mellanstadiet. Men jag gissar att hon och Henry hade gjort mer än att se åt varandra.

En päronsoda, ett bord och jag alltså. Det hade till och med varit bättre om Hempa varit där. Jag gick omkring en stund. Alla fyllon hade tydligen inte blivit stoppade vid dörren. Naturligtvis gick jag och spanade efter Maria. Det tog minst två timmar innan jag såg henne, eller hon såg mig rättare sagt för hon kom rakt emot mig utan att verka kolla på någon bakom mig. Skulle jag bjuda upp henne? Jag kan inte dansa, inte ens små grodorna.

- Hej, sa hon och lät nykter.
- Hej, sa jag också nykter.
- Har du kul?
- Mm, sådär. Det är väl ok.
- Samma här. Mamma kommer och hämtar mig snart.
- Uhumm, sa jag.
- Synd att vi inte träffades tidigare.
- Uhumm, sa jag igen

Här började mina ben darra kraftigt igen och jag undrade om hon trodde jag hade kramper av något slag.

- Ska du till hoppet imorrn? Det var kul att se när du åkte.
- Ja, det ska jag nog.
- Jag kanske kan komma förbi så kan du lära mig nåt.
- Jag är nog där från klockan 12, fick jag fram.
- Bra.

Så var det med det. Måste se till att varken Hempa eller Henry är där imorrn, men jag tror inte det kommer att vara ett problem. Hempa kommer vara sjuk och Henry, jag vet inte vad han kommer vara men han kommer nog inte vara det där.

Kan det vara början av något? Man ser det hända hela tiden. Popstjärnor som faller för sina personliga tränare. Prinsessor faller för sina livvakter.

Vad det än är är det nåt. Jag har aldrig lärt ut skateboardåkning förut.

Uppdraget slutfört, men misslyckat till 92 procent.

Det här är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Andreas Soneryd 31 aug 2002 11:52