Underlig människa den där!

På något sätt känner jag att jag måste göra det här. Mina instinkter säger mig att jag måste göra det. Kanske beror det på allt som hänt mig och runt om mig de senaste fem åren.

Jag har alltid upplevts av andra som en lite konstig person. Tystlåten och tillbakadragen. Inte haft många kompisar och de jag haft har jag till sist stött bort efter många år. Ena gången har jag kunnat sitta och prata och skratta i timmar för att nästa gång inte ens kunna hälsa. Jag har alltid varit rädd för att vistas ibland nya människor. Att prata i telefon har också varit mycket obehagligt. Jag trodde att jag var en enstöring som inte behövde andra människor, tills för två år sedan.
Då fick jag en diagnos av mina barns skolpsykolog som stannade kvar och pratade med mig efter ett möte om mina pojkar. Jag har fortfarande de här problemen men är nu medveten om dem, och kan handskas med dem på ett annat sätt.

Jag har alltså social fobi. I lindrig form tack och lov. Troligtvis är det händelser i min barndom som gjort att den utvecklats. Jag har haft det sedan jag gick i andre klass. Innan dess var jag bara blyg därför att jag inte vistats så mycket bland andra barn tidigare.

De flesta som har social fobi får panikattacker när de försöker leva ett normalt liv. De klarar inte av det. Det gör jag. Till en viss del.

De flesta som börjar ett nytt jobb eller börjar gå på komvux och liknande händelser tycker att det kan kännas lite obehagligt den första veckan innan de lärt känna de andra. Men sedan får de kontakt med andra och de känner tillfredställelse.

Inte jag. Jag känner samma obehag även om jag jobbat eller varit där i flera månader. Varje dag är som den första dagen. Visst står jag och pratar med de andra och så vidare, men varje ny dag är som första dagen. Att få mig att sitta i möte ensam med myndigheter och skolor går inte. Det klarar jag bara inte av. Ska jag ringa och boka tid hos en tandläkare eller något annat får jag ta mig själv i kragen för att kunna göra det. Jag har hjärtklappning och är väldigt nervös. När jag söker arbete söker jag bara hos de arbetsgivarna som har ansökan via e-post. Jag söker städjobb på kvällstid så jag slipper träffa andra människor. Jag vågar inte ringa. Tanken på att sedan bli kallad till anställningsintervju skrämmer livet ur mig.

Social fobi är inte en sjukdom som folk känner till så mycket. De flesta har inte ens hört talas om den. Ändå är den vanligare än panikångest, torgskräck och liknande sjukdomar. Är det fullt utvecklat klarar personen inte av att gå utanför dörren ens. De enda människor de kan umgås med är sina föräldrar. Att gifta sig och så vidare är ovanligt.

Det finns hjälp att få men jag känner att jag måste ta mig igenom det själv. Förutom min sjukdom är jag fruktansvärt stark i psyket, och vet att jag klarar det om jag vill. Just nu är det bara viljan som saknas. Vem jag är? "Den där underliga typen som är gift med han du vet."

Av Angelica Rundgren 30 aug 2002 12:16