sourze.se
Artikelbild

Katterna del 1

Första delen av skrivstafetten.

Det luktade konstigt. Det stank verkligen unket. Det luktade som en blandning av kräk, svett och sur mjölk. Jag höll för näsan och försökte orientera mig i det svaga skenet av ljus som knappt räckte till för att lysa upp det stora källarutrymmet. Plötsligt stötte jag emot något.

Jag satt mig ner på huk och kände försiktigt efter med handen. Det verkade vara en svart plastsäck, en stor säck. Jag tog bort handen från näsan och möttes av en stank så obeskrivligt äcklig att jag nästan ramlade baklänges. Den måste komma från säcken. Jag öppnade den försiktigt, den var svår att öppna för den var sluten med tjocka lager av brun isoleringstejp. Jag funderade över vad som kunde lukta så obeskrivligt illa och efter en kvart fick jag veta. Tyvärr.

När jag fått bort den sista biten isoleringstejp strömmade lukten ut och bländade mig. Jag kände en känsla krypande efter ryggraden men var tvungen att titta in i säcken. Där i säcken låg döda kattungar. Jag kunde inte se exakt hur många men jag räknade till sex stycken innan jag spydde på golvet. De var lemlästade, blodet hade torkat och deras ögon var borta. Vissa katter såg ut att ha blivit brända.

Jag sprang därifrån. Jag sprang för allt vad benen bar.
Upp, upp, upp, upp för alla femtiofem trappstegen till tredje våningen där jag bodde. Jag fumlade efter nyckeln och hittade den först inte. Jag fick panik och tänkte att jag tappat den i källaren. Jag vägrade gå ner dit igen. Tårarna började rinna utmed mina kinder. Jag kände efter en sista gång i min jackficka och till min lättnad låg nyckelknippan där. Jag öppnade dörren och skyndade in och låste. Min jacka slängde jag på golvet och sedan föll plagg efter plagg. Först min bomullströja i blått, sedan mina urblekta jeans och därefter min BH och mina trosor. Alltsammans slängde jag in i den öppna spisen.

Naken stod jag inne i vardagsrummet och bara skrek och skrek. Efter femton minuter hade några grannar samlats för att skrika att jag skulle lugna ner mig. Något som så småningom byttes ut mot att jag skulle hålla käften.

En stund senare hördes en polismansröst: "Öppna, det är polisen!"

Jag satt på mig min morgonrock och gick för att öppna dörren. Utanför stod Fru Andersson och hennes väninna Brigitte, Gubben Hansson och barnbarn, slampan i våningen under, och paret Lindell. Herr och fru Jansson samt ungkarlen mitt emot, Elvis ja, han hette faktiskt så!, saknades dock.

Elvis hade alltid varit en aning udda, lite mystisk. Han kunde försvinna och vara borta över en helg utan att någon visste var han höll hus. Det konstiga var att inte ens hans familj eller hans vänner tycktes veta. Då och då kom någon och knackade på hans dörr, och jag kunde se eftersom jag bor mitt emot. Någon gång knackade de även på hos mig och frågade om jag visste. Det gjorde jag aldrig.

Polisens försök att få mig att berätta lyckades inte så bra. Så efter en stunds försök och efter några telefonsamtal knackade det lätt på dörren. Hennes välfriserade hår, linnedräkt och hållning sa mig att hon var psykolog. Och sekunder senare bekräftades detta när hon med sval hand tog min och presenterade sig som Eva Kling, Psykolog.

Inte heller hon lyckades få mig att tala på riktigt. Jag försökte men det kom bara stammande och konstiga ord från min sida. Hon rynkade pannan i djupa veck. Så satt hon i några minuter och därefter öppnade hon sin svarta portfölj och tog fram en penna och ett papper. Jag lyste upp och ivrigt tog jag papper och penna och började rita. Men till min stora förvåning ritade jag inga katter.


Om författaren

Författare:
Maria Brundin

Om artikeln

Publicerad: 29 aug 2002 10:01

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: