Jag brinner utav bara helvete!

Tänk dig själv att allvarligt gå runt med en övertygelse om att du kan rädda världen och dess invånare från allt elände och lidande. Lägg också till förvissningen om att du besitter förmågan att göra skillnaden för naturen, djuren och hela det ekologiska systemet. Du, och endast du, ser dig själv som den utlösande faktorn som kommer få andra att stilla sig i förvirring, hat och destruktivt leverne och se vinsten i att vara kärleksfulla och ödmjuka.

Om du har känt – eller känner – på det sättet, så vet du hur jag envist tänkte mig fram större delen av min uppväxt. Jag sa "Om alla tänkte och handlade som jag, så skulle det inte finnas krig och motsättningar." Jag engagerade mig i alla möjliga föreningar som stod upp för en bättre värld. Jag skrev manifest och talade öppet om fred. Lennons ord "Think global – act local" var för mig ett omvänt sätt att förhålla mig till missionen. Jag skulle agera i den stora världen. Och jag trodde verkligen på det jag mötte i mig själv. Jag var självlysande i min fredliga mission.

Ju äldre jag blev desto mer möttes jag av en verklighet som sa mig att det kommer bli ett styvt jobb att rädda världen. Dagligen matades jag med en skrämmande verklighet som förmedlade motsättningar, våld och mänsklig galenskap. Jag började sakta tranformera om min mission om att rädda världen och såg det nästan som att det jag skulle fokusera på var att försöka rädda mig själv i första hand. Min låga avtog och jag mötte något som kan liknas vid håglöshet.

I håglöshetens vägval ställdes jag inför en väg som ledde till apati och en annan som ledde tillbaka till engagemanget. Men jag vägrade ge upp, så jag slängde brännbara tankar och handlingar på min glödande tro för att hitta tillbaka till min uppväxts övertygelse. För ett ögonblick kände jag mig eggad igen. Eggad att ta tag i den stora världen och åter bli räddaren i nöden, med den nya insikten om att det skulle rädda mig själv.

Men jag fick helt enkelt inse att det var i det lokala jag skulle agera, och att försöka se mig som en liten viktig del i det stora hela. Och även om jag inser att det är den enda vägen att gå – att börja inifrån mig själv och gå utåt – så känner jag mig inte lika brinnande.

Jag undrar just varför..?

Av Per Poulsen 29 aug 2002 14:21