När vinden dog ut

Då fällde jag ner badstegen. Solen gassade i zenit, en likadan sol gassade från havet och bländvit gled båten genom spegeln. Flapp, flapp, bommen svajade lealös och vilsen utan vind. Skepparn hade bjudit på sangria och vi förekom som Gud skapat oss. "Det kan inte vara bättre i paradiset", sa han samtidigt som jag försvann i aktern ner i vattnet.
Det var lite med en kittling i magen jag höll i mig i den förkromade stegen, höll huvudet under ytan och kikade ner. Dit ner samlades de flimrande solstrålarna. Som ett norrsken under havsytan jag befann mig mitt i. Bottnet på båten syntes suddig framför mig och kölen som en grå fena pekade lodrätt ner.

Det var en såndär stund då man är så intensivt närvarande. Ska det vara lite farligt för att man ska vara intensivast närvarande? Paradis och död samtidigt? Är det då man känner att man lever? Vattnet kylde skönt över huvudet. Lite snurrig av sol och vin svalkade vattnet skalpen, jag hade ingen lina runt mig. Tappade jag greppet skulle nog båten i kraft av sin massa hinna glida iväg och jag skulle inte hinna simma ikapp. Men om man tänkte på allt som var farligt vågade man ingenting... Skyddsängel har jag haft till hjälp förut och nog stod hon till tjänst för en sån dumdristig hoppjerka igen, det litade jag på. Gud skyddar barn och fyllkajor, det har jag hört nånstans. Skepparn är min fästman och Bottenhavets bästa seglare. Han har hyllorna hemma fulla med priser och pokaler. Han är suverän på kappseglingsteknik, behärskar sin 35 fots båt i alla väder, ser och fångar den rätta vindvinkeln mot seglen och kan beräkna och läsa av havet. Han är vindarnas, havets och mitt hjärtas betvingare.

Han höll utkik efter vind och hade inte märkt att jag tog mig ett dopp. Det var bra det, annars hade han nog inte tillåtit det. Man får smyga sig till sina ljuva stunder.

Plötsligt lossade stegen.

"Hjälp, vänta på mig!" Skrek jag och så stod han där på akterdäck i hela sin nakna glans med vinglaset i handen och log.

"Hoppas det här blir en ordentlig läxa nu för min nådiga!"
Han hade manipulerat stegen så att den satt löst men repet som höll den uppe när den inte användes höll den kvar.

Hård och omtänksam ser han till att gasten lär sig att inte nonchalera det som kallas sjövett.

Av Solveig Sjöskog 28 aug 2002 09:04