Jerusalem via Bastuträsk

- Nej, 9.35-bussen har slutat gå nu när skolorna börjar.
- ?

Biljetten i min hand är precis lika officiell, pålitlig och god som alla andra miljoner biljetter som dagligen spottas ut från biljettryckare runt om rikets resebyråer. På datatryck står det tydligt dagens datum och klockslag: 9.35 bussresa "enkelresa Bastuträsk till Norsjö".
- Det går ingen buss längre till Skellefteå heller, annat var det när jag var ung, säger damen som är på stationen för att möta sin dotter.

Dottern kommer inte men tåget går. Tågkompaniet från Göteborg till Luleå. Mamman sliter i sina saker och får upp en mobiltelefon. Några svettiga sekunder och sedan "Hallååå, var är duu?" Hon lyssnar på dotterns förklaring med en spänd min: "Försov dig! Men herreguud, nu får du hoppa av på nästa station... vilken är den?? Jag kollar med pappa och kör dit, se till att kliva av nu!!"

Damen går till sin gamla mersa och ser uppgiven ut. Hon vet inte vilken nästa station är och det vet inte jag heller. Det finns inga resekartor uppe på väntrummet. Det finns faktiskt ingenting där, utom bänkar och toa. "När jag åkte till Stockholm förra gången då var det linjefel och det stod bara linjefel på skärmarna hela tiden, och ingen information fick men på flera timmar. Man vågade ju inte gå från stationen, i fall tåget skulle lämna just då. Det är för dåligt..."

Hon kör iväg till sitt okända mål för att leta efter en sömnig dotter och jag sitter kvar med min biljett. Klockan närmar sig tio. Jag tar upp min mobiltelefon för att ringa någon på jobbet. Eller resebyrån. Jag måste vara på konferensanläggningen Källan om en timme.

Mobilen får ingen kontakt. Jag svär över Comviq och IT-bubblan. En anständig täckning klarar de inte att ha i hela landet! Två år sedan var jag på konferens i Överkalix och då hamnade jag hela tiden i ett finskt mobilnät utan att kunna kolla mina meddelanden. Då lovade Comviq att snart skall hela landet vara täckt. Nu är det två år senare och jag står en dagsfärd söder om Överkalix.

Postiljonen, en ung och sportig tjej, cyklar förbi. Jag stirrar. Höger om mig finns det en kyrkogård där en man verkar jobba med gravvård. Eller så är det bara en park som ser ovanligt allvarlig ut. Just som jag bestämt mig för att släpa väskan till parkarbetaren och hans traktor och fråga råd försvinner han med buller.

Konsum!

Alla Konsum och Icaaffärer gör Sverige till Sverige. I varje stad finns dessa fyrkantiga affärer med samma sortiment och samma atmosfär. I affären får jag en busstidstabell och rådet att ringa taxi. Den ser ut att vara även apotek och systembolaget på samma gång. Jag kan inte ringa. Tjejerna ser inte ut att gilla tanken att behöva ringa extra samtal men de gör det.

Taxin kommer. Under tiden får jag lov att ta kaffe vid ett litet bord som är dukat med en termos i hörnet mellan sillhyllorna och fryspåsarna. Utsikt över kyldiskens pommfrittpåsar. Kaffet smakar gott och taxin kommer. Äntligen på väg.

- Det blir då 41 kronor till Norsjö för den sträckan kör jag nu som buss, säger den kvinnliga taxichauffören.

Vi snackar lite och hon förklarar att Comviq svarat på deras klagomål om dålig täckning. Enligt dem skall man gå ut och ringa, och inte vara inne i bilen eller i huset.

Det är också ett svar. Jag skall komma ihåg detta nästa gång när jag sitter i tunnelbanan och snackar i nallen.

Norsjö välkomnar mig med solsken och valaffischer. Sossarna tittar uppåt överallt och säger att de är stolta. Det ser fräckt ut i ett landskap utan mobiltäckning, med jantelag, nedlagda skolor och kyrkor, indragna busslinjer, slitna tåg en gång per dygn, och inga pengar alls i den kommunala kassan. "Jag är stolt"

Jag kan tänka mig hur lattegenerationens coola marknadsförare har suttit i sina hippa kontor i Stockholm och kläckt idén om att det är tufft att vara stolt och inte be om ursäkt för något. De har aldrig varit norr om Gävle. En affisch talar om att Ingvar Carlsson kommer imorgon kväll till Medan i Norsjö. Jag får veta att centern är det största partiet här.

Norsjö tycks bestå av en huvudgata som blir en t-korsning strax efter kommunalhuset. Husen är två eller trevåningshus, en del hyreshus i centrum, några affärer, Ica, två bensinmackar bredvid varandra och thats it.
- Från Norsjö till Källan kostar det 300 kronor, upplyser chauffören mig.

Okej.

Vi kör hjärtslitande vackra sjövägar och slingrar oss högre och högre upp i fjällmarkerna. Små röda stugor med vita knutar och balkonger överallt. Här och var en svensk flagga som talar om att man är hemma. Tror jag.

Några dagar i fjällvärlden med fantastisk utsikt och utan digitala medier gör susen. Norrskenet brer sig över natthimmelen som för att visa att naturen kan bättre än digitalkamerorna. Dags att åka hem. Fast jag skall bara först hälsa på bekanta i byn Jerusalem i Norrfors, Nordmalinge. Det är som att åka från Huddinge till Järfälla. Det går på några timmar. Sedan skall jag ta nattåget från Umeå tillbaka till nollåttorna.

Hyrbil?

Någon har slitit ner Ingvar Carlssons affisch så den hänger på ett hörn. Utanför Medan ser jag blommor på marken. De måste vara från buketten som säkert räcktes till Ingvar kvällen innan, strax innan han gled iväg i sin bekväma transport till närmaste flygplats. Jag har svårt att tänka mig att han skulle tagit sig hit med tåg via Bastuträsk.

OK har hyrbilar. Men inte inne. Inte idag.

Det blir bussen till Skellefteå. Resan går via oändliga skogsvägar. Jag ser ett hus att hänga i luften och gunga. Surrealistiskt. Dom håller på att lyfta den med lyftkran på en lastbil. I Norrland bygger man ikeahus, du kan montera upp dem men skulle du vilja flytta, är det bara att montera ner det och ta med sig till den nya tomten. Många gör så.

Bussen från Skellefteå skall gå klockan 11.05. Jag ser en Umeåbuss men då är klockan 10.17. Konstigt. Värmen tvingar mig till kiosken och jag handlar lunch och dricka. En Pepsimax, en banan och en Toblerone. Och Hänt Extra. Det är faktiskt intressant att läsa om hur prinsessan Madeleines pojkvän härjar.

Bussen står där fortfarande. Den kanske är extrainsatt eller något? Just som jag kommer i höjd med bussens bakdörr, då kör den. På bussterminalen förklarar en dam i luckan att det var 10.05 bussen. Hon tror mig inte när jag säger att den var en kvart försenad. 11.05 bussen går 11.15.

Securitas har en kille på bussen och han kollar biljetterna. Den blåa tvåvåningsbilen är ny och fräsch med många avdelningar och glasdörrar som öppnas genom att trycka på en grön knapp. Den kommer från Haparanda och kör mot Sundsvall. Min elektroniska biljett visar att jag påbörjat en resa i Norsjö och skall till Norrfors.
- Du hade kunnat flyga till Bangkok på samma tid som denna resa tar, kommenterar killen min färd.

I Umeå bytte jag vid lasarettet. NUS står det överallt i busstidstabellerna. Jag fattade äntligen att det hade något med sjukhuset att göra.

Resan från Umeå till Norrfors tog en timme och 40 minuter. Halva resan var bussen full av skolbarn som skjutsas varje dag från sina byar till skolan i Umeå. Och man undrar varför ungdomar senare inte stannar i sina byar utan är så dragna till storstäder! När de sista hade klivit av var klockan nästan fyra. Jag hade sett en kyrka som omvandlats till bostadshus på vägen. Säljer kyrkan kyrkor?

Två timmar senare skulle jag ta mig till mitt tåg. Jag insåg snabbt att jag knappast kunde hinna till Umeå. Det får bli Vännäs. Men från Norrfors finns det bara bussar vid skoltider – in mot Umeå på morgonen och hem på eftermiddagen. Det finns ingen trafik mellan byarna. Den svenska landsbygden har omvandlats till USA – man klarar sig inte utan bil. Jag får tag i en taxi som skulle ta 300 kronor svart till nästa by. Så blev det och jag befann mig en timme senare i Bjurholm. På grusvägen dit passerade vi två ryskregistrerade bilar.

Busstoppet finns bredvid en korvkiosk och videoaffär. Framför finns det vita plaststolar och bord ställda under gamla GB-parasoller. Bjurholms ungdomar samlas där. Trimmade moppar, cyklar, en gammal Volvo. Shakira–tjejer som sitter med orörliga miner och röker så att läppstiften inte skall fastna på filtret. Killar som har kepsar och skrattar högt. De äter hamburgare och dricker cola. Jag dricker kaffe som serveras ur porslinskoppar.

Två målare kommer fram, unga killar som pratar engelska. De köper cigaretter och pratar tydligen ryska med varandra. När de kliver fram till tjejerna och skojar lite blir flickorna fnittriga. Kanske skulle framtiden vara att ryssar fick flytta till dessa avbefolkade små byar och gifta sig med lokala ungdomar. Ryssarna är i alla fall vana vid skog, vinter, björnar och bärplockning...

Moppekillarna börjar köra runt Icabutiken, runt, runt, runt. Det blir fula märken i gräsmattan. Just som jag ska kliva i bussen hör jag någon nämna något om pizzerian lite längre borta. Jag borde ju ha fattat att varje by i Sverige har en pizzeria också, inte bara Konsum och Ica.

Bussen till Vännäs tar en halvtimme. När vi är framme känns det som om man kommit till en metropol. En huvudgata som går igenom byn kantras av affärer. Dom serverar öl på stationspuben som precis skall stänga. Klockan är nio. Invandrarkillarna som jobbar och förmodligen äger platsen är trevliga. De har även en pizzeria där. Men den är också stängd. Ett fyllo och hans dam sitter kvar i puben och dricker öl trots att det redan är släckt och invandrarkillarna moppar golvet. De skall bara dricka upp sedan skall de gå, säger de. De undrar vem jag är och vad jag heter. När jag vägrar att ge mig in i en diskussion med en full gubbe vänder han sig till sin kvinna:

- Såna är dom, högfärdiga som kommer från storstan.

Tåget kommer i tid och jag kliver in i min kupé. Den är bekväm men inte särskilt fräsch och ren. Tio år med dåligt underhåll och konstanta besparningar bland annat på städning syns så småningom. Jag undrar vem som är stolt över det och somnar.

Av Johanna Parikka Altenstedt 27 aug 2002 15:51