Min hämnd

Det här är en förvarning om hämnd, vilken jag en arla morgontimma utsåg till min nya drivkraft inom konsten att yttra mig i skrift. Så jag börjar med att tacka för min hämndlystnad Du drabbat mig med, för min förlorade sömn och alla de ohälsosamt hårda hjärtslagen i mitt bröst som närt känslan av svek och förbittring så till den grad att skrivkrampen oförtjänt fått stå som syndabock.

En dag ska jag visa Dig och alla Er som inte såg, som inte lyssnade, som inte älskade, och som därigenom gjorde mig till en storm instängd i en tonad glaskupa, vem jag var och vem jag är. Och då kan Du sitta där halvvägs till De sälla jaktmarkerna och undra om fjädrarna i håret verkligen är så vackra som de en gång i det småländska skogsljuset såg ut att vara och som Du i din trångsynthet och förblindning, förgiftad av ett sällsamt begär, högg efter utan att tänkta på de som kom i din krokiga tomahawks väg. Kanske saknar jag fjädrarna, men jag har i alla fall vingar, och vart de bär mig får tiden utvisa, men jag är ledsen att säga att Du tyvärr inte får plats på min rygg, ej heller vid min sida, när jag väl lyfter.

Vi byggde vackra korthus Du och jag, men Du tände eldar som fick korten att brinna upp när de väl rasade och det lim som fogade dem samman blev med sina kemikalier bara extra näring till lågorna. De går inte att bygga upp igen och kortlekarna i affären intill är slut. Det ligger aska under mina mattor.

Du tog mig aldrig tillbaka, Du bara fjättrade mig på perrongen och mina läppar som jag trodde hade förändrats var bara mina egna som jag innan aldrig hade känt under all läppglans. Det var ingen främling jag kysste farväl, det var Du. Det här ska bli min hämnd så fortsätt gärna strö salt över såren, för de är min näring. Det här ska bli mina fjädrar. Det här ska bli min tomahawk.

En dag ska jag träda fram som mig själv.

Av Arvid Jurjaks 26 aug 2002 11:37