Springsteen lever igen!

Leffe sa:
"Det jag helst av allt vill göra är att köra en skitskön cabriolet, med vinden i håret, nerför ett berg i Alperna. Hon bredvid mig doftar äpplen, har sjalett på huvudet, rosa solglasögon och världens längsta ben. Utsikten ska vara som ett vykort, bilstereon dyrast i Europa och kassettbandet spelar samma låt, gång på gång: Born To Run"

---

Vi sa:
"Snälla Kekke, berätta om den där gången när du såg Springsteen på Konserthuset, den legendariska, den alla snackar om, när Bruce ännu inte var Boss, och hans hår fanns under en sån mössa som Jack Nicholson hade i Gökboet, berätta!"

Kekke sa:
"Jag har ju berättat hundra gånger."

Vi sa:
"Berätta ändå, snälla. Var det så bra som de säger?"

Kekke sa:
"Jag vet inte, det vet ni."

Vi sa:
"Varför vet du inte? Du var ju där."

Kekke sa:
"Men ni vet att jag gick efter första låten."

Vi sa:
"Vi vet! Vi vet! Varför gick du?"

Kekke sa:
"Jag klarade det inte. Det var FÖR bra. Det blev FÖR stort."

Vi sa:
"Så du gick?"

Kekke sa:
"Ja."

Jag kan fortfarande höra oss skratta.

---

Hon höll min hand så att hjärtat blev varmt. Vi kan kalla henne Mimmi. Vi hade bestämt att när han lirade "Point Blank" så spelade han bara för oss. Det var The River-turnén. En efter en kom de: "Hungry Heart", "Thunder Road", "Racing In The Streets"... Men ingen "Point Blank".

Men hon höll min hand, hjärtat var varmt, det var i Göteborg, för hundra år sedan.

---

Vi låg på Olles gräsmatta. Grillen var på, någon hade rullat starka cigaretter, vi drack Ruffino. Det kom flickor med sandaler och nymålade tår. Jag cyklade till affären och köpte senap, barfota, shorts, hade salt i håret. Olle hade satt sina högtalare i fönstret, dagen började ta slut, vi la oss igen på Olles gräsmatta och via öronen fylldes våra själar av "Spirit In The Night". Jag och tio nymålade tår åkte cykel igen, hittade en strand, trängde in i varandra, stannade där en stund. Precis som världen.

---

Det dog med "Born In The U.S.A".

Mackan sa:

"Vafan, det här är ju bara en jäkla massa hits, fan vad trist."

Mackan och jag kastade frisbee med den där vinylbiten, den försvann, han försvann, New Jersey-killen.

Han var borta länge.

Nu är han här igen.

Välkommen.

Av Mikael Vestlin 20 aug 2002 09:29