Bonnjävlar på IKEA

Som ni kanske minns så förtäljde jag i min förra berättelse om oss lantisar "Jag är en sårad landsortsbo" att vi på torpet hade ett Tommy Salo-såll som vi köpt på IKEA. Problemet var att sållet inte salufördes som ett såll, utan som en rostfri bunke. Det är inte konstigt vi blev upprörda. Nu skall ni få höra om hur det gick till när vi av inavel präglade bonnjävlar och såningsmän besökte storstan och IKEA.

***

Det hela började med att farsan av misstag råkade läsa en annons i lokaltidningen Slamsugarkorrespondenten. Han var som jag nämnde i förra berättelsen en karl som ansåg att skrifter var hondjävulens skapelse, och att han snubblade över annonsen är fortfarande något han skäms över. Till hans försvar bör dock sägas att tidningen, eller "påminnelsen om att vi alla kommer dö rabblande pluskvamperfekt" som han kallade den, enbart fick ligga på utedasset - eftersom han menade att "skit skall med skit fördrivas" - och att han bara i förbigående såg annonsen när han skulle snyta sig i mittuppslaget. Nåväl, annonsen gläfste i alla fall något om att det hade öppnat ett möbelvaruhus kallat IKEA inne i stan. Han tyckte att vi skulle åka dit och titta nu när annonsen redan stulit ett par dyra sekunder av hans livsleda.

Det var bara vi män och pojkar som skulle åka. "Att handla på IKEA är ett karlagöra", sa farsan och alla höll med. Morsan och de andra fruntimren fick stanna hemma och ta hand om kvinnosysslorna; det skulle kastreras grisar, jagas emuer och etrusker, huggas ved, köras med tröskan och skjutas skarpt mot folk som ville veta av oss. Ett och annat uthus skulle väl rivas också, men det var som att leka "hela havet stormar" för mina systrar, så det räknas inte.

Farsan skuffade in oss i pickupen och vräkte igång melodiradion som bara spelade Allan Edwalls "Grovdoppa" och Slapp-Lisas "Barnarov". Han gillar sån där aggressiv dunka-dunka när han kör bil, farsgubben min. Det var farsan, jag, mina bröder och min morbror som satt i pickupen. Dövblinda farfar, som följde med som smakråd och omoralisk stödkrage, låg och skräpade under motorhuven. Han gillade att vara för sig själv, den potenta Prinsessan-på-smällen-jäveln. Vi var så kyrkligt vackra att det gjorde ont att titta på oss. Vi blev tvungna att hiva ut innebackspegeln, annars skulle farsan börja lipa om han såg våra spruckna läppar som var täckta av levrat blod, gårdagens efterbörd och våra alltjämt genomjävligt tuktade mardrömmar.

Efter en halvtimme av oländig terräng - där vi bland annat brände rakt in i en tio meter hög malariamyrstack och förlänade gott och väl ett tjog Agent Orangeklädda orienterare eskort till skarprättaren - slog vi upp ett hål i regnskogens tätaste hängträdgård och skumpade ut på riskväg sexhundrasextiosex. Eftersom det var sabbat bladdy sabbat så var trafiken tjock som fetvadd och vi krypkörde i hundrafyrtio. "En vill ju inte ha länsman efter sig när en skall handla stupstock och mjölkpall", sa farsan och slängde iväg en loska stor som ett gödsvin mot en cyklande ynkrygg med hjälm som såg ut som en mosad igelkott i nian.

Vi for förbi rapsfält och kvicksandstränder utan att höja på ögonbrynen. Men sen kom det massa betong och skit som det krävdes franska namn på för att förklara vad det var för något - trottoarer, rondeller och refuger. Vi körde bara rakt fram och skrek "Marseljäsjävlar!" så asfalten smälte under däcken. Sen åkte vi in i ett tätbebyggt område med både lekis och grundskola och dagcenter, så det var bara att trycka gasen i botten så vi inte skulle hinna köra på någon sate som bara gick och väntade på att få smita ifrån sin sakralanala botgöring.

Några minuter senare puttrade vi in på IKEA-området och trippelparkerade utan att be om lov. Vi hoppade ur pickupen och började gräva fram farfar ur kylaren; han hade visst tagit sig en lur, den skojaren, för han hade pisstånd och John Blund-skägg när vi omsider lyckades samla ihop hans skitsnygga fågelskrämma till kropp. Utanför varuhuset stod det några slags plåtskrällen med hjul som kallades "kundvagnar". Farsan stuvade ner oss i en sån och drog oss som boskap förbi korv- och glassbaren och in genom skjutdörrarna. Vi tyckte redan illa om hela konkarongen, det var så äckligt fräscht och klämkäckt att man nästan blev religiös av vämjelse. Det satt en bild på grundaren av varuhuset strax efter ingången; han såg ut som en studentspexig Povel Rommel - en äkta gymnazist alltså.

När vi gick förbi innelekplatsen där föräldrar lämpade av otåliga snorvalpar spände farsan sina bröstmuskler så hårt att ringbrynjan gick i tusen bitar. En massa rackarungar som tiggde om stryk misstog småbitarna av rostigt järn för godis och fick dem i vrångstrupen och förde oväsen. Det var lika bra att drämma till dem på käften och låsa in dem i bollrummet. Vi åkte som en radiobil på tivoli och knuffade omkull allt och alla som kom i vår väg. Vi letade och letade, men hittade inte ens så mycket som ett ben till en mjölkpall, än mindre någon stupstock. Det var köksluckor i jakaranda, laserade spånplattor och bokhyllan Billy the kidnapper. Det enda vi hittade som var något att ha var en Tommy Salo-bunke i rostfritt stål som rymde tio liter valfri vätska. Den skulle passa utmärkt som nattpotta till farfar. Vi satte den på farfars huvud och gjorde en burnout från plåt- och kastrullavdelningen med kundvagnen.

Strax innan kassorna fanns det en restaurang. Vi stannade till ett slag och tittade på menyn. Det fanns varken vildsvin eller marulk eller bogfläsk. Det var så snofsigt att vi fick svårt att andas, och gästerna åt med kniv och gaffel som några andrasortens lösdrivare. Vi var för fina i kanten för att förlika oss med sånt. Dessutom gällde det tydligen att stå på benen, eller åtminstone - om man råkade dratta på rumpan - att ramla på ett korrekt sätt, för längst ner på menyn stod det: "Falla fel, 49:-" Fast de hade skrivit ihop orden, så man blev alldeles snurrig i huvudet av att stirra på eländet. Det var en pärs för oss eftersom vi försöker omskola oss till analfabeter alldenstund farsan menar att inget värt att läsa skrivits sen "Aeneiden". Ja, vi begrep verkligen inte ett jota. Det var bäst att jäkta därifrån och vänta med att ta död på hungern tills vi kommit hem.

Farsan var arg som en binjure över att varuhuset inte sålde mjölkpallar eller stupstockar. Han var så ful i munnen att öronen trillade av på alla som lyssnade. Han fick Astrid Lindgren att framstå som Saddam Hussein, så ond var han. "Jag säger som Stenmark: ’De ä bar å bråk’" ylade han och trängde sig medelst armbågstacklingar och karatehugg längst fram i kön. Vi betalade för bunken och gick ut. Farfar tecknade med sina knotiga fingrar att han ville ha glass så vi stannade till vid korv- och glassbaren och köpte en strut. De hade ingen kaviar så farfar fick vara utan topping. Han kände ju i alla fall ingen smak.

Farsan baxade in oss i pickupen och satte kurs mot vårt älskade hem. Den här gången fick farfar sitta inne i bilen så att han inte skulle spilla glass i motorn. När vi svängde in på gården började farfar att ulka och hosta. Det måste ha varit den där glassen. Jag fick i uppdrag att hålla bunken under hakan på honom ifall han skulle till att spy. Det gjorde han också. Det lät som om Satan själv lossade sin uzi när farfars spyor small mot plåtbunken. Innan vi hann kliva ur pickupen började bunken att läcka. Till sist såg den ut som en Schweizerost; det var hål överallt. Då brast det för oss alla. Bunken måste ha varit ett förtäckt såll.

Det var ingen hejd på den ångest vi kände. Vi hade kastat bort en halv dag, om man inkluderar bilfärden, på en butik utan mjölkpallar eller stupstackar! Ett halvt dygn på ett varuhus med en restaurang så genomvidrig att till och med en advokat skulle ha rynkat på näsan! Tolv timmar på en affär som saluförde såll under benämningen bunke! Farfar blev så upprörd att han råkade bryta en nagel. Mina bröder fällde en urgammal ek med bara händerna i ett försök att avreagera sig. Min morbror, som inte var de stora känslornas man, svor på hebreiska och slog ihjäl ett mumintroll som vi spärrat in på vinden. Själv tultade jag iväg till önskebrunnen och dränkte ett gross kattungar, men mitt humör blev inte ens en smula bättre. Värst var det ändå för farsan. Det var han som hade tagit initiativet till resan, vår färd mot fördärvet. Helt knäckt av ruelse orkade han inte ens vrida nacken av en ungtjur. Han satt och fånstirrade ut över becquerelsjön i flera timmar. Sen harklade han sig och stämde upp i det mest gripande sorgkväde världen hört och skådat. Det var så hjärtskärande vackert att nio tiondelar av skogens djur grät som spädbarn. Den sista tiondelen begick självmord.

När vi alla var samlade och middagen - gräddstuvad mamba med rotmos - hade dukats fram yppade ingen ett endaste ord. Vi satt med tomma blickar och fördömde den skoningslösa värld vi aldrig bett om att få vara en del av. Vi nändes inte ens spela "Fia med knölpåk". Vi var så urlakade att våra skuggor och spegelbilder helt och hållet vägrade visa sig. Ja, det var i sanning en bedrövelsens kväll. Den natten sov vi allesammans i morsans och farsans säng. Vi turades om att dia från morsans monstrum till juver och farsans grytlocksstora bröstvårtor innan vi föll i drömlös sömn som klubbade veganer. På morgonen gick farsan upp och skrev ett reklamationsbrev, men det får ni inte ta del av nu.

Av Andreas Judas Ekholm 19 aug 2002 14:25