Skippa fegliret, Ali! Du kan bättre

Ali Esbati tar i så det vibrerar på nätet när han utmålar mig som mer eller mindre rasistisk, därför att jag vill göra det enklare för människor att komma till Sverige. Det är inga små anklagelser han kommer med. För det första är jag rasist och för det andra sitter jag i knät på storföretagen.

Det är inte särskilt hedervärt att tillskriva andra människor
motiv som de inte har. I demokratin är politikens ledstjärna att aldrig tro "att din meningsmotståndare har lägre motiv än dig själv". Jag tror nämligen inte det om Ali Esbati, tvärtom. Däremot tycker jag att han har fel i sak. Måttet på engagemang får aldrig bli hätskheten i utfallet mot sina politiska motståndare, och det känns framför allt lite fegt att gömma undan argumentationen i sak bakom tjocka lager av personpåhopp.

Esbati "känner obehag i hela kroppen" när han läser mitt inlägg och han "avskyr den spelade indignationen över människors elände". Ali tror alltså inte att jag drivs av några andra motiv än ett enda: att med min politik gynna direktörer.

Jag tycker att fri rörlighet för människor är en självklarhet.
Fri invandring är en mänsklig rättighet som följer av att det är en rättighet att fritt få utvandra om man vill. Människor som förbjuds att lämna sina länder lever i diktaturer, det är ett av kännetecknen. Att bosätta sig i Sverige om man önskar borde alltså vara lika självklart som att vem som helst skall få köpa Coca-Cola.

Vad som däremot inte är en mänsklig rättighet är att bli försörjd av andra. Ingen har rätt att kräva att andra människor skall ställa upp och betala ens uppehälle i nytt land, där man själv inte varit med och betalat skatt. Undantaget är förstås flyktingar, men i den frågan är jag överens med många vänsterpartister, vilket tydligt framgick i en debatt mot Tasso Stafilidis för någon vecka sedan. Vi skall ha en generös flyktingpolitik där staten har ett ansvar för människor, men flyktingar skall förstås också stimuleras att arbeta i den mån de kan, för att det är viktigt av en massa andra skäl.

Möjligheten att öppna våra gränser för människor som skall leva på välfärdsstaten är begränsad. Det inser alla. I det samhälle jag vill se, med ökad frihet och ett större personligt ansvar för sin egen försörjning, skulle frågan om invandring vara mindre dramatisk. I dag är läget dock annorlunda och den rimliga lösningen blir då att alla som vill komma hit är välkomna - om de kan svara för sin egen försörjning.

Hur detta sedan går kan naturligtvis variera. Jag menar, om någon kommer hit som inte arbetar men som försörjs av någon annan vore det självklart helt i sin ordning. Kanske kan Sverige också bli ett pensionärsparadis ungefär som Florida?

Med detta vill jag inte säga att det bara är folk som har pengar som skall få komma hit. Nej, min vision är att vårt land skall vara ett möjligheternas samhälle, dit människor kan söka sig för att förverkliga sina drömmar och söka lyckan. Man kan tänka sig en mängd system, med stiftelser som lånar ut pengar, förmedlar bostäder och jobb åt nyanlända för att de snabbt skall kunna etablera sig.

Vad jag inte fattar är vad det är som är så hemskt med allt det här. Ali Esbati kallar det för "arbetsimport". Det tycker jag är starka ord när det handlar om människor som av egen fri vilja vill söka sig hit. Vad är alternativet? Stängda gränser?

Kontentan av vad Esbati säger är ju: Gärna fattigdom i världen, men öppna för all del inte upp möjligheten för folk att komma hit och ta sig ur fattigdomen. Ge dem inte chansen, för kollektivavtalen betyder mer. Vad är det för människosyn?

Idag är faktiskt arbetarrörelsen den största motståndaren mot en friare invandring, vilket de senaste veckornas debatt har visat. Allra mest uppenbart har det varit när facket faktiskt gjort "razzior" på arbetsplatser för att leta efter svart arbetskraft. Ali kallar det för "att facket kontrollerar att folk har kollektivavtal så att de inte utnyttjas å det grövsta". Men så tror jag inte alls att det är.

Facket struntar nog i de utländska byggjobbarna. De värnar sina egna medlemmars intressen och inget annat. Och de gillar inte invandrare. Rasismen bland byggnadsarbetarna är påtaglig, vilket tidningen Byggnadsarbetaren har skrivit mycket om.

I Dagens Nyheter skrev man om fackets "kontroll" i somras och texten är talande: "Strax före julheglen stormade ombudsmän från Byggettan in på byggarbetsplatsen på Lunda instruiområde i Spånga. De hoppades hitta ryska svartjobbare. Men de kom en dag för sent. Alla ryssar hade redan rest hem. - För deras del en lycklig omständighet, för vår del en olycklig omständighet, säger Kjell Molander, ombudsman för Byggettan i Stockholm" DN 020626. OK, det var alltså tur för ryssarna att de inte var där. Låter ju verkligen som om killarna som "stormade" arbetsplatsen hade tänkt ha ett vänligt samtal om arbetsrätt. Not.

Jag försvarar inte dem som anställer svart arbetskraft. Men jag hyser förståelse för människor som kommer hit och jobbar svart, eller rentav söker asyl här för att under handläggningstiden kunna arbeta svart. Det är nämligen omöjligt att komma hit på nåt annat sätt för människor som inte är medborgare i ett EU-land. Så folk från våra grannländer måste alltså söka asyl här för att kunna jobba ihop lite extra slantar och bättra på sin ekonomi. Är det ett solidariskt system?

I veckan skrev tidningarna om den svenske killen Anders Bengtsson som blivit förälskad i en kinesisk tjej och nu vill att hon skall få komma hit när han skall doktorera. Det går inte. Svenska myndigheter vägrar utfärda visum, trots att han garanterar hennes försörjning under vistelsen här. De är så rädda för att hon skall söka asyl här sedan. Det gör en del kineser, "vilket är en tragisk förlust för Kina", säger Alicia Bengtsson på Migrationsverket SDS 020814. Det är helt otroligt. I Sverige sympatiserar staten mer med kommunistpartiet i Kina än enskilda människors frihet att få älska vem de vill.

Jag vill se ett samhälle där detta radikalt förändras och människor betyder mer än system. Därför skall alla som vill få komma till Sverige, förutsatt att de klarar av att försörja sig de första åren. Inget konstigt med det, egentligen, och det förbannat mycket bättre alternativ än dagens stängda gränser. Om någon sen hävdar att en sådan ståndpunkt är att sitta i näringslivets knä så sitter jag hellre där - och driver politik som ökar människors frihet - än jag sitter vid maktens köttgrytor och kokar ihop regler som minskar möjligheten för människor att leva de liv de vill.

Av Tove Lifvendahl 16 aug 2002 17:58