En dröm om integration

Bakgrunden till det alltmer djupnande intresset är att vår lilla kommun sedan ett antal månader tillbaka nu ska fungera som "asylmottagning". Mitt företag fick i uppdrag av kommunen att vara med och arbeta fram den information som skulle gå ut till alla hushåll i kommunen. "Heja", tänkte jag - äntligen ett uppdrag som jag kan lägga hjärtat i, något som känns angeläget och viktigt. Min grundinställning hade dittills varit i princip att "varför inte ha öppna gränser och låta folkströmmarna vandra hit och dit tills de själva hittar lämpliga ställen att slå ner sina nya bopålar i?". I princip tycker jag fortfarande att tanken är tilltalande, men ett antal nya aspekter har jag fått med mig på vägen i detta jobb som skulle visa sig vara ett av de svåraste jag gjort hittills - i alla fall de jobb där jag jobbat med information.

Jag funderade och funderade, läste på nätet, läste Migrationsverkets informationsfoldrar, läste kommunens protokoll och så förhörde jag mig helt informellt runt bland kommunens övriga invånare vänner, familj, bekanta för att få dessas syn på de förändringar vi skulle möta.

Jag fann en ytstruktur och en djupstruktur. Ytstrukturen bestod i de flesta fall av de tankar och värderingar som vi som "humana" och upplysta svenskar förväntas visa upp. Att "visst ska vi ta emot människor som behöver hjälp, självklart men..."

Där börjar djupstrukturen tona fram, men försiktigt, försiktigt. Människor är så jävla rädda för att få "rasist" kastat i ansiktet på sig. Människor vill gärna agera humant men under ytan finns rädslor för förändringar, rädslor för det som är "främmande", rädslor för det man inte vet något om.

Det är inte så konstigt tycker jag - att vi är rädda. Samtidigt är vi djävulusiskt rädda för att erkänna att vi är just... rädda. Rädslan är genuin och ligger där under ytan och påverkar våra tankar och handlingar. Varför inte respektera denna rädsla, lyfta upp den i ljuset, istället för att snabbt och hårt börja skrika om rasism, självgodhet och allt vad det nu är för slagord som används för att "puckla ner rädslorna" i den här debatten?

Rädslan finns också hos våra invandrare - de som bott här ett tag, rotat ner sina bopålar, skaffat jobb och bildat familjer. I vår kommun har de allra flesta också med stor framgång integrerats - är en del av "oss" och "vi" nu. De jobbar på företagen, är aktiva i föreningslivet, är med i våra vänskapskretser och bland annat tack vare dem har vi fått ett större utbud i till exempel livsmedelsbutikerna, mina döttrar har fått vänner för livet och jag har fått en inblick i hur livet, kulturen och traditionerna i Bosnien kan se ut. Jag har varit med på en katolsk konfirmation och det är något av det vackraste jag varit med om i kyrkväg.

När strömmen av asylsökande började anlända och de första kriminella handlingarna rapporterades i vår annars så lugna kommun, fanns bland de första som ringde och uttryckte sin oro till Migrationsverkets personal - just våra nysvenska invandrare. De var bland annat rädda för att dessa handlingar skulle leda till att synen på dem själva skulle försämras, att de skulle mötas av trakasserier och rasistiska slagord. De uttryckte oro för sig själva, sina barn, sina vänner. Jag anser själv att deras rädsla och oro är värd att respektera och beakta. Liksom gamla mor Karins, eller Bertils eller Jennis eller Niklas - eller min egen. För att inte tala om de nyanländas - de som inte var här i syfte att begå kriminella handlingar, utan helt enkelt för att försöka skaffa sig ett bättre liv - här oss oss och för att bli en del av oss, bli en del av "vi".

Det fanns röster som framförde önskemål om att... när det kommer nyanlända asylsökande skulle det vara bra om man kunde ordna någon form av introduktionsträff. Ja, i all enkelhet erbjuda de nyanlända och de bofasta att kunna mötas, träffas "se" varandra. En ganska bra tanke, tycker jag - men vem ska ordna det? Det borde rimligtvis ligga i Migrationsverkets intresse, men svaret därifrån vart att "det lönar sig inte - de allra flesta stannar så kort tid, söker sig vidare till storstäder och så vidare". På kommunens bord ligger det inte heller - eftersom ansvaret för de asylsökande är Migrationsverkets. Kommunen är bara skyldig att tillhandahålla viss social service i form av grundskola och gymnasieskola, barnomsorg om föräldrarna begär det och i samarbete med Landstinget - sjukvård.

Jaha?

Här började jag fundera på Migrationsverkets vackra ord om humanitärt bemötande och så vidare. Själv tycker jag inte det är särskilt "humant" att skyffla in en massa människor som inte känner varandra och i ett flertal fall inte ens talar samma språk i spartanskt möblerade lägenheter och sedan lämna dem där... att helt sköta sig själva. De får inte ens en introduktion i hur vårt svenska samhälle fungerar, ingen hjälp att läsa och tolka busstidtabeller som även för en normalbegåvad svensk kan te sig jävligt kryptisk med sina vintertid hit, sommartid dit, helg- och vardag, byten och så vidare. Jo de får svenskundervisning - 20 timmar i veckan, men då är läxläsningstiden inkluderad med fem timmar. Sedan finns det något som kallas "organiserad verksamhet" - men förutom svenskundervisningen så har, så vitt jag förstått, inga insatser gjorts för att ordna med meningsfull ej lönearbete sysselsättning.

Det är inte heller, i mitt tycke, särskilt humant att låta människor vänta på asyl i åratal. Jag har en enkel lösning - och det är att helt enkelt anställa fler handläggare för att få ner tiderna. Vad jag förstått så är en av orsakerna till de långa väntetiderna beroende av att handläggarna är överbelastade. Men jag är väl för naiv - min tanke är att det ändå på sikt skulle löna sig rent nationalekonomiskt att snabbare utreda ärendena och bevilja de som har giltiga skäl till asyl uppehållstillstånd, så att de kan börja söka jobb och slå ner sina bopålar i samhället.

Givetvis vill jag gärna att de lär sig svenska så snabbt som möjligt - så att jag, nyfiken som jag är, kan kommunicera med våra nysvenskar på ett vettigt sätt - inte bara handviftningar och tafatta leenden - det känns så torftigt och jag får inte möjlighet att möta "människan" - den som döljer sig där bakom språkbarriären. Jag förstår att vissa som är analfabeter när de kommer hit - har svårare för att lära sig än de som har högre utbildningar, men idag finns ju pedagogiska metoder för det mesta - finns det för dyslexi så borde det finnas för analfabeter täker jag naivt.

Sedan rynkar jag ögonbrynen och funderar vidare... vissa kulturers kvinnosyn är jag inte så särskilt förtjust i, ärligt talat, och just den biten känns inte särskilt bra att tillföra den mångkulturella smältdegeln. Hur gör vi för att få till stånd en långsiktig förändring här? En förändring som jag tror, måste ha sina rötter i en förståelse för varför det är just så. Inte acceptans - men förståelse. Å andra sidan, vem är jag att avgöra att vår västerländska syn på kvinnan och mannen är den enda "rätta"?

Nåja, nu till min dröm - jag skulle vilja äska medel för att inrätta ett mångkulturhus någonstans i vår kommun. Lite löst funderat skulle det fungera som en mötesplats för svenskar och invandrare/asylsökande, där det dels fanns tolkar ja... jag vill gärna förstå och göra mig förstådd - är det så konstigt det?, dels en möjlighet för utövning av olika aktiviteter som matlagning med de råvaror som erbjuds i våra svenska butiker, snickeri, trädgårdskötsel med mera, med mera.

Jag skulle också vilja ha en "samhällsintroduktionsskola" där man lärde ut hur det svenska samhället fungerar, till exempel post, bank, mataffärer, företagande starta-eget, svensk kultur och traditioner, om svensk mentalitet och så vidare. Att lära sig "navigera" i ett nytt samhälle är inte så lätt på egen hand, tror jag i alla fall. Parallellt med detta undervisning om "andra kulturer och mentaliteter" - för de svenskar som är intresserade av vidga sina vyer.

Huset skulle också gärna fungera som ett drivhus med fokus på arbetsmarknaden, det vill säga olika yrkesutbildningar - även kompetensinventering och komplettering med de färdigheter/utbildningar som den svenska arbetsmarknaden kräver. Det kan finnas ingenjörer, läkare, sjuksköterskor, lärare, IT-folk med mera bland de asylsökande och då vore det ju bra om vi kunde ta tillvara dessa kompetenser också, eller? "Huset" skulle därför gärna också samarbeta med arbetsförmedlingen på något vettigt sätt.

"Huset" skulle kanske också kunna erbjuda någon form av farmartjänst. Ja, att om man behövde hjälp med trädgården, snickra staket, putsa fönster och så vidare så kunde man kontakta Huset och mot en rimlig timpenning få tjänsterna utförda. Eller är jag svidande nära att starta en ny pigdebatt nu? Jag är lite halvkluven inför mitt eget förslag, nämligen. Fast min tanke är att meningsfull sysselsättning - för dem som verkligen vill suga tag i sådana här bitar - kanske kunde vara positivt? Alternativet är ju att sitta i en lägenhet och vänta på att få sitt ärende utrett i långbänk.

Jag har inga höga tankar om Migrationsverket, Integrationsverket och de svenska politikernas sätt att hantera strömmen av asylsökande. Jag tycker inte de lever upp till sina egna vackra ord och visioner. Ser dem mer som skapare av problem som inte nödvändigtvis borde tillåtas uppstå. Det känns mer som om de står för ett förakt som riktar sig mot både - ska jag kalla oss "gammelsvenskar"? och "nysvenskar"!

PS!
Till denna historia hör att när de första asylsökande kom till vår kommun så var inte Migrationsverkets organisation klar. Det fanns inga handläggare, inga kontor, inga telefoner. Men människorna bussades ut och slängdes in i läghenheterna. Snacka om "humanitär insats"...

Av Anette Jonsson 16 aug 2002 16:37