Ett slackeryngels försvar

Tre gånger i min Sourze-karriär har jag fått skit för dåligt skrivna bidrag. Idag, när jag såg den senaste av mina tre stolta kängor insåg jag vilken kick det innebar att någon bemödar sig att skriva en kommentar till en artikel som denne förmodligen tycker är rent usel. Adrenalinet kom rusande i sina numer ganska igenvuxna hjulspår och fräste runt i hjärnan och gjorde mig lite sådär härligt fredagskvällsförbannad.

En herre vid namn Stig Larsson hade nämligen mäktat med att kommentera mitt senaste litterära storverk, "Skrivkramp... igen", med att jag tvunget måste inse att jag inte kan ha något att skriva om när jag bara sitter och fikar hela dagarna. Vill också tillägga att han valde att ge mig epitetet "Slackeryngel", en titel som jag av ren tacksamhet tar emot med både bugningar och bockningar.

Så, Stickan Stig tar mig friheten att lätta upp stämningen något med ett litet oskyldigt smeknamn som du förmodligen njutit av tidigare i ditt liv, du kan känna dig hedrad då du här får en hel artikel tillägnad dig och din korta lilla kommentar.

För det första, alltså, nummer ett i ordningen av de angrepp och försvar jag här kommer att presentera för eder alla i allmänhet och Stickan Stig Stig Larsson i synnerhet, vill jag säga att jag fikar inte hela dagarna. Jag varken vill eller kan. Det skulle innebära ett synnerligen enformigt leverne. Kan hända har du läst debattartikeln jag skrev i Aftonbladet härom veckan lite för slarvigt och fått intrycket av att jag är en första klassens drönare, vilket du i så fall fått helt om bakfoten.

För det andra: Om jag nu hade fikat hela dagarna så hade jag förmodligen haft en hel del att skriva om. Om inte annat på grund av att enformighet generar bitterhet. Annars är det nämligen så att en trevlig och lång fika, något du kanske borde fördjupa dig mer i, Stig, kan resultera i diskussioner om en hel del intressanta ämnen vilka går alldeles utmärkt att framåt kvällskvisten presentera på en sida som Sourze.

För det tredje: Alla som har drabbats av skrivkramp vet att den kan inställa sig med sitt skadeglada flin helt efter eget behag. Det spelar alltså ingen roll om dagarna ägnas åt att i ren lättja missbruka kaffe på ett café eller åt att på golvet i en industrilokal som luktar järnfilspån och lokalradiodamm stirra sig bitter på en klocka som allt för sakta masar sig mot hemfärdsdags. Skrivkrampen infinner sig ändå. Likt förbannat. Så är det faktiskt, Stig. Nu vet ju inte jag vad du sysslar med om dagarna, men jag antar att du har ett hederligt och vackert arbete där du kan göra rätt för dig, och där folk som av olika anledningar inte är en del av näringslivet i den bemärkelsen att de föder en redan allt för stor snöboll föraktas på ett ytterst trångsynt sätt. Skrivkramp är dock något vi alla stolt kan ha gemensamt. Inse och vårda.

För det fjärde: Detta kan, och kanske också borde, tas som en smärre överdrift. Föraktare av så kallade "slackeryngel" som helt ovilligt drabbats av skrivkramp och som i ett desperat försök att bli av med dito presenterar en text som vissa finner ohejdat dålig, borde se över sitt spektrum av "föremål och personer värda mitt förakt". Skrivkramp skulle nämligen kunna ses som vilken arbetsskada/arbetshandikapp som helst, och den som visar förakt mot en drabbad istället för medlidande borde rannsaka sig själv, alternativt be den gode guden om förlåtelse för nyss begången synd.

För det femte: Till Stickan Stigs och alla andras stora förskräckelse kommer jag i fortsättningen bara att skriva dåliga artiklar i hopp om att få fler kickar likt den Stig gav mig.

För det sjätte: Ovanstående punkt var ett rent skämt endast i syfte att fylla ut artikeln.

Tack

PS: Vill bara stolt tillägga att en av de andra kängorna jag fått här på Sourze löd något i stil med: "Detta var det sämsta jävla skit jag nånsin läst på hela helvetet kallat Sourze." Kommentaren tillhör artikeln "Slakta svinen". Någon som kan slå den? DS.

Av Arvid Jurjaks 10 aug 2002 16:07