Du har miljoner syskon

Välfärden brukar hamna i fokus ett valår. En del välfärdsdiskussioner är obegripliga - till exempel om privata entreprenörer ska få bedriva vård på uppdrag av landsting eller inte. Om någon ändå undrar: självklart. Mångfald behövs i vården, det viktiga är att vi betalar vården gemensamt och att det är behoven som styr, inte tjockleken på plånboken. Andra är viktigare: att färre ska behöva vara sjukskrivna, att alla ska gå ur skolan med tillräckliga kunskaper och att vi får fart på tillväxten för att öka välfärden.

Men samtidigt fungerar detta ord, "välfärd", ofta konserverande och exkluderande. Det handlar oftast om vår egen välfärd, och ofta om gamla system. Sällan hör man i välfärdsdiskussionen om hur människor utanför Sverige ska få det bättre genom våra beslut. Det är konstigt att välfärdsbegreppet är så bundet till nationalstatens ofta snäva ram, i en alltmer globaliserad värld.

Jag är övertygad om att det finns ett antal faktorer som kan hjälpa oss på traven att inse vårt globala ansvar. Dels så hoppas jag att vi kan ge globaliseringen ett mänskligt ansikte genom att utforma spelregler som gör att också de fattigaste gynnas av den. Dels så hoppas jag att det faktum att människor med teknikens hjälp kan skaffa sig egna bilder och relationer med människor som befinner sig på andra platser på jorden, även platser som är hemsökta av krig, sjukdomar och fattigdom, ska göra att vi inser att vi har ett gemensamt ansvar för att alla människor får en möjlighet att leva ett schysst liv. Vi kan inte längre gömma oss bakom våra nationsgränser och hävda att vi är oss själva nog, ett litet bistånd undantaget.

Inom Kristdemokratiska Ungdomsförbundet använder vi begreppet syskonskapstanken när vi pratar om solidaritet. För vi menar faktiskt att vi bör betrakta alla medmänniskor som våra syskon i någon mening. Vi kommer aldrig känna lika mycket för en medmänniska på andra sidan jorden som för våra syskon, men ett syskonsynsätt hjälper oss lika fullt att förstå att vi inte kan avsäga oss ansvaret för varandra. På samma sätt som vi inte kan avsäga oss vårt syskonskap med våra biologiska syskon, kan vi inte heller avsäga oss ansvaret för våra medmänniskor, oavsett geografiskt eller kulturellt avstånd. Vi kan inte vila innan alla kan leva fria från krig, förtryck och svält. Om denna tanke skulle slå rot i oss skulle det naturligtvis innebära en revolution, inte minst vad gäller hur vi tänker kring välfärd.

Rätten till liv är den mest fundamentala rättigheten. Det handlar naturligtvis om rätten att inte dödas, men också om rätten att få överleva, och till och med få leva ett värdigt liv. Och är det inte vår moraliska skyldighet, vi som är lyckligt lottade och oförtjänt har fötts in i en situation med välstånd och respekt för mänskliga rättigheter, att se till att också andra får en möjlighet till detta liv? Ökar inte det moraliska ansvaret att bistå med hjälp för att upprätthålla mänskliga rättigheter med större resurser?

Inom nationen betraktas det som självklart att försöka garantera ett visst mått av välfärd till alla medborgare. Norrlänningar ska självklart ha rätt till sjukvård och utbildning, precis som Göteborgare eller Stockholmare. Bistånd går däremot bra att skära ned trots att behoven ökar. I Sverige pratar vi gärna om folkhälsa och håller oss med handlingsprogram för att hindra ungdomar att hamna i alkoholmissbruk. Utomlands bedriver dock statliga Vin & Sprit aggressiva kampanjer för att få just unga att supa svenskt. Och det är alltid bra när företag flyttar till Sverige, särskilt om de flyttas till glesbygd. Det kan vi till och med tänka oss att ge bidrag till. Men flyttas de till glesbygd i ett annat land är det alltid dåligt. Värdesystemen tycks skifta betänkligt med geografiska gränser.

Det är självklart att närhet spelar roll, att politikerna i en kommun har ett särskilt ansvar för invånarna i den kommunen. Och visst är det så att politikerna i Sverige har ett särskilt ansvar för dem som bor här. Men det befriar inte från ansvar för andra.

Vid Europagränsen blir det ännu sämre. Då är det okej att ha frihandel på "alla" produkter, men ändå behålla orättfärdiga tullar på vissa produkter de som med framgång produceras i syd och därmed hindra fattiga länder att sälja på våra marknader och beröva dem inkomster och resurser. Då är det okej med jordbrukssubventioner som bidrar till att jordbrukaren i syd blir utkonkurrerad på sin hemmamarknad av svenska, franska och italienska bönder. Inte för att de europeiska jordbruksprodukterna är lönsamma att exportera, utan för att de får så mycket exportstöd att de trots allt kan dumpas i fattiga länder och slå sönder jordbruket där. Och löftena om kapital till FN:s fond för att stoppa AIDS kan negligeras av rika länder i väst.

Istället för att ta ansvar för en global välfärd administrerar vi alltså system som har motsatt effekt. Det är därför nödvändigt att för det första få upp biståndsnivåerna i Sverige och världen. Det möjliggör fattigdomsbekämpning och rätt använt bistånd ger också förutsättningar för att få handel att kunna fungera. Biståndsnivåerna är dock fortsatt skamligt låga, trots löften om att höja dem. EU:s regionalstöd till Spanien motsvarar hälften av världens totala bistånd. Själv aktiverade jag mig i politiken efter att Socialdemokraterna sänkt biståndet efter att de tillträtt makten 1994, applåderade av LO. Sänkningen berodde inte på att behovet av bistånd minskade utan för att man ansåg det vara rätt att spara på de fattigaste. Att enkom förlita sig på bistånd för att bekosta projekt för att omintetgöra fattigdomen har visat sig vara en osäker väg.

Handel och ekonomisk utveckling är därför naturligtvis den viktigaste nyckeln till välståndsökning och fattigdomsbekämpning. Men det finns ingen osynlig hand som ställer allt till rätta. Det behövs således regler för en rättvis handel och finansiering av projekt för att bekämpa fattigdomen och ge alla del av välfärden. Förutom bistånd lär det dessutom i framtiden krävas någon annan form av finansiering - en skatt eller avgift. I Sverige betraktar vi skatt, därtill progressiv, som ett rimligt och självklart sätt att finansiera välfärd. Varför skulle inte denna logik gälla även internationellt där behoven är större?

Det finns många sätt att utforma en sådan skatt, men jag tror att det lämpligaste är att knyta en sådan skatt eller avgift till nyttjande av gemensamma resurser - till exempel luft, vatten och fossila bränslen. På så sätt skulle vårt överutnyttjande av resurser få ett pris. Intäkterna ska sedan användas till satsningar på en ekologiskt och socialt hållbar utveckling. Vägen kan tyckas lång, men låt oss börja inom EU. Låt oss snarast införa en gemensam koldioxidavgift och försäljning av utsläppsrättigheter för olika miljöfarliga ämnen, två krav som bland annat mitt parti driver. Låt oss sedan öronmärka intäkterna från dessa till den globala välfärden. Det skulle skapa en stabilare finansiering. En sådan grund för beskattning är inte orimligt med tanke på den moraliska miljöskuld som länder i den rika delen av världen dragit på sig.

Det handlar inte om att bygga ett gigantiskt Sverige i hela världen och massexportera våra välfärdssystem de är inte på något sätt optimala. Däremot handlar det om att skapa förutsättningar också för andra att leva och få makt över sina liv. Utbildning - för både killar och tjejer - hälsovård, mänskliga rättigheter, demokrati och rättvisa handelsvillkor är saker som möjliggör för människor att lyfta sig själva ur fattigdom till välfärd. Kanske kan 10 000-tals barn slippa dö varje dag i brist på mat och vatten och istället få en chans till ett värdigt liv.

Av Jakob Forssmed 08 aug 2002 11:21