Folkpartiets förlorade heder

Jag minns den sena kvällen i september 1991 då en partiledare reste sig och lämnade TV-soffan när främlingsfientliga Ian&Bert tog plats i soffan. Den kvällen gick telefonen varmt i mitt hem och hos mina vänner. Långt in i natten satt vi och pratade om det vi hade sett men knappast kunde tro att det var sant. Vi kallade partiledaren, Bengt Westerberg, för Sveriges modigaste man. Många var de som ångrade sig för att de inte hade röstat på honom och hans parti och många blev diskussioner om hur man bör göra i fortsättningen. Ty, vi hade i flera månader sett hur Ian&Bert spred sina sjuka tankar om invandrare och hur massmedia gav dem det utrymme och uppmärksamhet de var ute efter.

Det kom en tid då lasermannen satte skräck hos oss. Under den tid hans jakt på mustaschprydda iranier och turkar och mörkhyade afrikaner som enligt Ian&Bert hade kommit hit för att ta ifrån honom hans jobb och våldta sig på hans kvinnor pågick, tackade vi varje natt de gudar vi trodde på för att ha fått se ytterligare en solnedgång.

Vår beundran för Bengt Westerbergs storhet och mod var kortvarig. I augusti 1992 lanserade hans partikamrat, dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo, sitt historiskt vetenskapliga eller vetenskapligt historiska rön och sa ungefär så att Kosovoalbaner var av tradition mer benägna att stjäla.

Efter protesterna tvingades ministern till en ursäkt. Men Bengt Westerberg teg. Han lämnade inte regeringen i protest. Han avgick inte som partiledare. Han lämnade inte partiet. Hans passivitet tolkades - och tolkas alltjämt - av oss som ett samtycke. Hans mod på valnatten var som bortblåst. Det var nu som han kunde tydligt visa sitt ställningstagande. Det var inte vilken minister som helst som fällde det förnedrande omdömet, det var landets invandrarminister. Friggebos utlåtande omfattade inte bara en grupp Kosovoalbaner som hade gjort sig skyldiga till stöld utan alla Kosovoalbaner som bodde här, som överhuvudtaget levde vid denna tidpunkt och eftersom tradition går i arv även generationer före och efter.

Det var här sagan om Sveriges modigaste man tog slut för oss. Många anser att hans mod i den direktsända valvakan i Aktuellt 1991 har bidragit till att Sverige inte har något parti som Dansk Folkeparti, Frankrikes Nationella fronten, Norges Framstegsparti, Österrikes Frihetsparti, etcetera. Men de har glömt bort hans passivitet då hans partikamrat förolämpade och stämplade Kosovoalbanerna som tjuvar. De blundar för att många invandrare farit illa som en direkt följd av utlåtandet. De blundar för att Joy Rahman satt oskyldigt i fängelse för ett brott han inte hade begått eftersom det ansågs att "man i hans kultur begick brott för mindre summa pengar".

För en vecka sedan deklarerade LUF:s ordförande - Bigitta Ohlsson - sitt stöd för bland annat blattar. Jag undrar var hon var i augusti 1992 och vad hon gjorde när hennes partikamrat kallade en grupp av blattar för tjuvar? Höll hon på att välja föräldrar då? Eller tycker hon att det är skillnad mellan blattar? De goda blattarna går med i folkpartiet, de onda står utanför, eller…?

Och i lördags lade folkpartiledaren - Mannen utan skugga - fram ett förslag om integrationspolitiken; arbetskraftsinvandring och införande av prov i svenska som villkor för förvärv av medborgarskap är två punkter i förslaget.

Arbetskraftsinvandringen har länge varit ett hett diskussionsämne i hela EU. Ställd inför minskade egen befolkning är de europeiska länderna idag mer och mer benägna att öppna sina dörrar. För att bevara den arbetande andelen av befolkningen stabil fram till 2050 med rådande födelse- och dödstal måste EU låta 13,5 miljoner invandra per år. Detta är fakta. Men arbetslösa akademiker och icke-akademiker med utländsk bakgrund är också fakta. Räknas de som redan är här, kan språket, lärt sig en del om det svenska samhället och har sina barn i svenska skolor inte som arbetskraft? Eller betraktas de som tjuvar? Folkpartiledaren känner givetvis ingen arbetsgivare som vill anställa en tjuv och därför bör man öppna gränserna för rätt sort folk att invandra.

Ett prov i svenska språket som villkor för medborgarskap är en annan punkt i partiets integrationspolitik. Ingen tvekan om att det är väsentligt att kunna språket i det land man bor. Det är för det mesta det enda sättet att kunna lära samhällsstrukturen. Men prov i svenska språket som ett krav för att förvärva svenskt medborgarskap? Vem är examinator då? Birgit Friggebo?

Ännu värre än förslaget är motiveringen till det:
detta för att kunna hjälpa invandrare att komma in i samhället eftersom det som kan språket och kan göra sig förstådd har bättre förutsättningar att få ett jobb, motiverar partiledaren. Hur verklighetsfrämmande är inte hans värld? Har han någon aning om existensen av alla utländska akademiker med en svensk examen som går arbetslösa? Tydligen inte! Han vet ingenting om att även andra generationens invandrare som är födda här, gått i svensk skola, tagit sig till universitetet och har en svensk examen bortsorteras vid rekryteringar fast de pratar svenska flytande.

De kallas aldrig till någon anställningsintervju för att kunna göra sig förstådda!

Och vad händer med alla de som förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen enligt lagen? Bör de också göra provet? I så fall vid vilken ålder?

Är hjärnan bakom Folkpartiets förslag nationalekonomen som tidigare i moderaternas tjänst har i åratal lagt skulden på invandrare för att de inte lyckas hitta jobb? Han som med jämna mellanrum träder fram med sin tio-i-topp-lista om hur man skulle kunna råda bot på arbetslösheten bland invandrare. Om svaret är ett ja är detta tydligen hans senaste lista hos det nya partiet.

Innan det franska presidentvalet 2002 hade Le Pen ställt upp i tre tidigare val. Hans dystra varningar om hotet mot den franska livsstilen från nordafrikanska invandrare ökade hans väljarstöd från 0.74 procent 1974 till 14 procent 1988, 15 procent 1995 och 17 procent 2002. Det är det som folkpartiet är ute efter. Det är Pia K:s 12 procent som folkpartiet drömmer om att uppnå.

Ett besök hos Pia K har gett folkpartiledaren en lektion: Vägen till regeringsmakten går via ett högljutt krav på särbehandling och diskriminering.

Äntligen har "invandrare" och "integration" gjort entré i valdebatten. Man tackar!

*Efter Margot Bickels dikt i diktsamlingen Vandra din väg.

Av Farzaneh Dehdari 07 aug 2002 13:10