Barbie-babes and big money...

Jag önskar att jag kunde "dissa" Alexandras och hylla Anns, men jag kan inte.

Jag är ambivalent när det gäller det där med Barbie-babes kontra hjärna, och det tror jag att många tjejer är. Trots att vi egentligen inte vill, trots att vi gärna ser oss som självständiga och starka.

Kanske beror det på att det inte finns något svart eller vitt när det gäller tjejer och utseende. Det är ett komplext problem utan varken in- eller utgång, för någonstans virrade vi bort oss själva och gick vilse, och nu är det många som vägrar ge oss kartan tillbaka. För det finns ju givetvis pengar att tjäna på denna osäkerhet, big money. Och att själv försöka hitta kartan känns som ett oövervinnerligt mål. Vem vill vara ensam och utanför?

Hur många gånger har jag inte förbannat till exempel modet och önskat att jag kunde lägga mina pengar på den där boken i litteraturhistoria istället för på de där jeansen med rätt stuk. Men det spelar ingen roll hur hård jag än är, i slutändan står jag ändå där med de där jeansen i handen och betalar villigt många, många hundralappar för att -

- ja för att vaddå?

Det är väl antagligen där man måste börja.

Så jag börjar då - jag erkänner att jag vill ha de där jeansen för att vara snygg, för att känna mig fräsch. För om jag känner mig snygg och fräsch så orkar jag också vara smart.

Redan där slår jag knut på mig själv. Det är precis som om det där med att vara snygg eller smart eller både och är olika saker men ändå hänger ihop på något underligt vis.

Fast jag kan vara smart utan att vara snygg. Jag är jävligt smart när jag sitter där i min frottémorgonrock och röda fleecetofflor och diskuterar Palestina-konflikten vid frukostbordet, men snygg - det är jag definitivt inte.

Men att vara snygg utan att vara smart det funkar riktigt bra. Faktiskt. Det händer ofta att jag trasslar in mig själv i underliga diskussioner som inte får något avslut men om jag har de där snygga jeansen på mig så kan jag alltid känna trygghet i dem. Som nu.

Det ultimata är förstås att känna sig smart, hela tiden, utan att behöva tänka på att byxorna sitter rätt eller att frisyren är tillräckligt trendig.

Nu kan jag inte det. Inte hela tiden. Inte än. Jag är ledsen, men det går bara inte.

Så jag antar att jag är jävligt lurad. Antagligen mest av mig själv. Men hur många är inte det? Hur många känner inte som Alexandra Pascalido när hon känner sig hotad av Barbie-babes på stranden? Och hur många vill inte känna som Ann Söderlund som gillar sig själv som hon är, ganska mycket?

Jag försöker verkligen gilla mig själv så mycket som det bara går. Vissa dagar lyckas jag riktigt bra. Andra dagar faller jag ner i den där fulhetsgropen som äter mig med hull och hår, och det är väl också då jag köper de där jeansen.

För allt handlar väl om det - lurendrejeri på högsta nivå. Att man inte duger så länge man är vanlig. Att man måste ha silikon i halva kroppen och vältränade muskler på resten. Och så gärna den rätta modellen på skor och byxor och allt annat som man har på sig. Annars betyder man liksom ingenting. Då är man bara tråkig.

Och då önskar man att åtminstone en offentlig person som Alexandra Pascalidou kunde se igenom det där. Nu försöker hon säkert med det varje dag, men någon gång faller väl även hon, hon är ju bara mänsklig, som alla andra.

Samtidigt borde det snart bli ovanligt att vara vanlig. Snart tar silikonbrösten över och då känns det nog ganska skönt att sitta där på tunnelbanan, med sin A-kupa och vara stolt över att vara annorlunda. Kanske kan man även köpa den där litteraturboken och sitta där i helt vanliga byxor, sådana man hade som riktigt liten, som var både snygga och bekväma...

Av Maria Ryberg 07 aug 2002 17:29