Om inte om hade varit

Jag går över åsen, kvällen är sen. Harren i tanken, har den nån lust, lust att bli lockad?
Lockad är jag men lockad av vad?

Jag går över åsen, kvällen är lugn. Havet hörs bråkigt, upprört rentav. Dagen gav vind som piskade sjön, men nu har det mojnat, snart havet sig lugnar.

Raskar på mina steg mot måsar som skriker, skriker av oro och olust. Kan inte veta, jag vill inget ont. Tränger genom buskar och snår och snart jag vid strandkanten står.

Kastar min fluga mot sjunkande sol, snart får jag svar. Måsarna skriker, men nu är jag van. Tänker att stod jag där borta skulle harren nog vilja. Om inte om hade varit. Där borta där havet är lugnt.

Här rör sig havet likt en orolig dröm. Ingen fisk vill i drömmen vara, här rör sig vattnet i kramper. Drar mig mot lugnare vatten där fisken säkert vill vara.

Vandrar längs stenig strand. Stenen är hal, stenen är slät. Stenen är blöt, stenen är mjuk. Stenen som alltid har funnits. Som en bergsget var jag som ung.

Det var då, nu är oron här. Havet har sin, jag har min. Jag har svårt att hitta den rätta vägen. Stenen är hal, stenen vickar. Stenen är stor, stenen är liten.

Där borta på ön har två trutar landat.
Vet hut, dom skriker till mig, du stör oss, kom inte hit med din oro.

Jag rundar en sten, möter en tärna. Tiden står still när vi ser på varandra. Säkert två sekunder det var.

I skydd bakom ön är det lugnt. Lugnat hav, jag vevar in. Men lugnt är det inte, oron den sliter och drar, det känns nu tydligt att oron är kvar.

Havet är lugnt, men nu inte jag. Om inte om hade varit. Kan inte fiska, oron den drar. Tittar på klockan, en kvart är nu kvar.

Månen har grenslat ett moln, men har svårt att sitta kvar. Molnet det gör som det vill, förstår inte vad månen vill.

Sätter mig på stenen, stenen den finns, stenen är lugn, stenen ger grund. Grunden för tanken, tanken slår rot.

Havet sig lugnar, men rör sig ändå. Där borta det gungar och gnor. Här bakom ön finns skydd och vila, men oron är kvar.

Ser mot horisonten där solen gått ner. Ett moln där ligger och ler. Alldeles rosa och skimrande vackert, upplyst av solen jag nu inte ser.

Konturer av moln, konturer av skog. Konturer av öar i fjärran, av öar i vikar, av öar och skär, havet det blänker.

Jag tänker, tänker på dig. Om inte om hade varit, du delat min klippa, delat min tanke, delat mitt allt. Om inte om hade varit.

Klippan ger lugn, klippan ger plats. Plats för en tanke. Klippan ger lugn, klippan ger plats. Klippan ger oro. Oron försvinner men ersätts av ny. Om inte om hade varit.

Dags att vända tillbaka, kvarten till ända har gått. Strövar på stenar, strövar och går, är nu en bergsget fast inte så ung.

En groda bland stenar, jag stannar och ler. Den skuttar och hoppar bland stenar. Stenar är hårda, stenar är stora. Vad gör väl en groda bland stenar så många.

Nåväl, jag på klacken vänder. På flickan en tanke jag sänder. Så liten så klok, så glad och så god. Full fart, inget stoppar.
Ger mig glädje i hjärtat. Tåren i ögat, av glädje, av sorg. Om inte om hade varit.

Grabben så stor också i hjärtat han bor. Så stolt jag är, sorgset är känslan när du ej här bor. Du stora, du starka, full fart i galopp.

Nu snåret jag når, strävar mot åsen där borta. Skogens bär mig locka. Böjer mig ner blåbär att plocka. Hjärtat det hoppar, en fågel mig skrämde. Blåbären goda.

Strävar mot klippor bara. Slipper nu snåren, klippor mig bär. Går förbi skrevet, skrevet med vatten som regnet har lämnat.

Myrdoften mot mig slår. Slår mot mig med minnen från bär, bär från förr som jag plockat på myren där borta.

Når snart åsens topp. Åsen den kräver, borde ha tränat. Värmen den kommer, strävar mot krönet, vatten är gott.

Tänker på dig, om inte om hade varit hade du delat min klippa.

Nu är krönet här, nu utför det bär. Stugan där nere, kommer till sans, verkligheten kommer tillbaka. Spöt jag bär, tänkte inte på det, tillbaka i bilens inre.

Det prasslar i snåren, kan det vara en orm? Det prasslar i snåren, ännu en groda jag ser. Bland blåbär och ris den trasslar sig fram, jag kunnat ta den i famn.

Jag går in, jag går in. Det är tyst, alla sover. Fiskade en kvart, en kvart jag satt. Tänkte och tänkte: om inte om hade varit. Därtill jag gick en kvart och en kvart.

Allt är tyst. En kvart en timme kunde vart, om inte om hade vart. Men nu finns det tid, tid för att skriva en timme, skriva: om inte om hade varit.

Detta är ett bidrag till Sourze poesiskola.

Av Tomas Hallberg 06 aug 2002 10:28