Celibatfrågan ur en katoliks synvinkel

Somliga katolska präster har förgripit sig sexuellt på barn. Nyheterna är ytterst beklämmande, i synnerhet för oss katoliker. I samband med pedofilskandalerna passar dock många skribenter på att kritisera katolska kyrkan för det klerikala celibatet. Dessa skribenter tycks tro att man kan bli pedofil på grund av sexuell frustration. Det vore en ytterst märklig teori, att ens sexuella läggning skulle kunna förändras på ett så genomgripande sätt på grund av frustration. En annan myt som dessa skribenter tycks tro på är att en människa som lever i celibat med nödvändighet skulle vara sexuellt frustrerad. Detta är säkert vanligt bland människor som lever i ofrivilligt celibat, men man kan inte likställa dessa människor med dem som lever i celibat för att uppnå ett högre andligt mål.

Katolska munkar, nunnor och präster avlägger som bekant kyskhetslöften. Denna katolska praxis har enligt min uppfattning inget med pedofilskandalerna att göra. Pedofili är en mycket avvikande sexuell läggning som somliga människor, beklagligt nog, har oberoende av om de vistas i klerikala miljöer eller ej. För att klargöra min mening i frågan kan det vara på sin plats att begrunda vad som är tanken bakom att frivilligt leva i celibat.

Celibatsfrågan bör sättas in i ett större sammanhang. Först en allmänmänsklig fråga: Vad är vägen till sann mänsklig frihet? Är det genom att få allt friare utlopp för sina begärelser eller är det genom att minska styrkan i samt antalet begärelser? Vad är de långsiktiga följderna av de två nämnda alternativen? Den människa som väljer att följa sina begärelser märker nog att begärelserna tenderar att växa i styrka ju mer man ger efter för dem. I slutänden finns det ingenting som kan mätta begären. En människa som lever för att tillfredställa sina begär kan åtminstone inte i andlig mening sägas vara en fri människa.

Hon är snarare fångad och bunden i "köttet" eller som buddhisterna säger i "samsara". "Synd" betyder egentligen "att missa målet". I vilken mening missar man då målet när man lever "i synd"? Svaret är enkelt. Den människa som lever efter sina egna begär drivs av sin egen brist på något. Om exempelvis ens främsta drivkraft i livet är ärelystnad, vad beror det på? Jo man uppfattar medvetet eller omedvetet en brist på självkänsla/egenvärde och därför försöker man "bli till" via andra. Följden blir ett evigt sökande efter bekräftelse utifrån. Om målet för ens handlingar grundar sig på en inre brist, ja då missar man naturligtvis målet. Dessa brister är illusioner och till syvende og sidst ingenting alls. Sålunda utbrast den store rike kungen Salomo efter att ha fått allt han begärde och förlustat sig i sitt enorma harem: "Allt är tomhet, idel tomhet!" Detsamma sa, den kanhända samtida, Siddhartha Gotama på sitt palats, innan han valde att bli asket och så småningom fick titeln Buddha.

Många klassiska kristna uttryck beskriver den människa som har blivit fri, det vill säga frälst: exempelvis "ett liv i anden", "nu lever inte jag, utan Kristus lever i mig", och så vidare. Kanhända är dessa uttryck intetsägande för dem av er som inte har bekantat er med kristna "språkspel".
En katolsk präst sa till mig en gång att det handlar om att "förhålla sig till det man inte har som om man hade det och att förhålla sig till det man har som om man inte hade det". Då blir man fri i förhållande till allt. Det är först när man inte är bunden av tingen och begären som altruismen blir möjlig.

Då kan man med hela sitt jag osjälviskt ge sitt liv för andra människors bästa. Man drivs då inte längre av en brist inom sig själv, utan man drivs istället av det sanna, det rätta och det sköna, med andra ord av kärleken till Gud. Den fria människan styrs inte av några brister inom sig själv. Hon har funnit det vackraste i livet som tänkas kan. Ingenting kan skada hennes själ och förstöra hennes "himmelska" skatt. Hon kan aldrig bli en förlorare och i den meningen kan man säga att Jesus "segrade" på korset. Detta är vägen till att bli en hel/helig människa. En katolsk präst ska leva som en "alter Christus", det vill säga han ska i allt försöka efterlikna Kristus. Präster, munkar och nunnor förväntas leva i högre grad av ovannämnda frihet/obundenhet än vi lekmän.

Anledningen till detta är att dessa grupper ber tidegärden, det vill säga officiella ritualer/böner som äger rum flera gånger per dag. För gifta katoliker och lekmän finns inga dylika föreskrifter. Dessutom förväntas i synnerhet prästerna att i tid och otid stå till lekmännens förfogande. En katolsk präst är, kan man säga, i tjänst dygnet runt. Dessa är några anledningar till att det klerikala celibatet har bevarats i den katolska kyrkan. Celibatet är dock ingen orubblig katolsk lära. I teorin skulle ett kyrkomöte kunna upphäva celibatskravet för präster. Majoriteten av de katolska biskoparna idag synes dock stödja celibatet. Någon omgående förändring lär det därför inte bli, men man kan ju aldrig veta.

Många protestantiskt influerade människor tror att det prästerliga celibatet är ett medeltida påfund. Men så är inte fallet. I själva verket har traditionen flera tusen år på nacken. När leviterna i det gamla Israel skulle tjänstgöra som offerpräster i templet levde de i celibat. De gjorde detta för att visa att de på ett särskilt sätt skulle tillhöra enbart Gud under de tider de utförde offren i templet. Deras tjänstgöringsperiod var dock begränsad till vissa perioder under året.

Övrig tid kunde de dock åtnjuta de "äktenskapliga rättigheterna". De första kristna menade att de blodiga judiska djuroffren i templet inte längre var nödvändiga. Den judiska offer- och tempel traditionen upphörde för övrigt år 70 i samband med att romarna jämnade templet med marken. Judar beklagar sig över detta vid klagomuren i Jerusalem. De första apostlarna, deras efterträdare det vill säga biskoparna och presbyterna det vill säga prästerna uppfattade sig själva som arvtagare till den judiska tempeltraditionen. Och var och en som har bevistat en katolsk prästvigning kan intyga att det katolska prästämbetet än idag gör anspråk på att knyta an till gammaltestamentlig tid. Skillnaden består dock i att de kristna prästerna frambar oblodiga offer.

Jesu Kristi offer och försoningsdöd närvarandegörs i mässan. När det under de första seklerna i vår kristna tideräkning blev praxis för prästerna att fira mässoffer var dag började allt fler biskopar föredra ogifta män framför gifta som prästkandidater. I början av 300-talet utfärdades det första påbudet om klerikalt celibat, vilket enbart gällde den spanska delen av det romerska imperiet Konciliet i Elvira. Biskopar kunde under denna tid på lokal nivå bestämma hur de skulle förhålla sig till celibatsfrågan. Under påven Gregorius den Stores tid 500-talet finns det dokument som visar att det klerikala celibatet var allmänt vedertaget inom den västliga kristenheten.

Det klerikala celibatet har sedan dess omdiskuterats många gånger under kyrkohistorien. Det har hållits i ära och ömsom missbrukats. Frågan diskuteras livligt inom den katolska kyrkan idag. Den moderna "krisen" i denna fråga kan härledas till de radikala reformer som kom i svallvågorna efter det andra vatikankonciliet under 60-talet. Ett slags vänstervåg svepte genom stora delar av den katolska kyrkan efter 1968. I samband med dessa reformer lämnade tusentals präster sitt ämbete för att bland annat ingå äktenskap.

Flertalet katolska prästseminarier förändrades på ett genomgripande sätt i liberal riktning. Många urgamla katolska sedvänjor upphävdes. Stora ingrepp gjordes i den romerska riten, mässoffret nedtonades och allehanda liturgiska experiment gjordes möjliga. Ett extremt exempel därpå är en italiensk ballongmässa som jag fick bevittna. Prästernas identitet har efter det senaste konciliet ifrågasatts som aldrig förr inom den katolska kyrkans historia.

Det följande jag skriver är privata spekulationer. Det är möjligt att den slapphet och mesighet som på många håll har blivit följden av de radikala reformerna har gjort det lättare för pedofiler att passera igenom obemärkta. Förr höll de överordnade ett mer vakande öga på sina präster. Det finns kanhända för många kryphål idag där pedofiler kan gömma sig. Att somliga biskopar värnar mer om sin egen ära än rättvisan och därför har betalat ut "mutor" för att tysta familjer som blivit drabbat av något "rötägg" är minst sagt skandalöst! Röta finns dock i alla mänskliga sammanslutningar, denna variant är måhända ovanligt elakartad. Men för den skull behöver man inte på grund av "guilt by association" trakassera de präster som satsar allt på att leva ett heligt liv för att hjälpa sina medmänniskor på ett heroiskt sätt.

Av Mikael Dellming 02 aug 2002 17:53