Åtgärder för de arbetslösa

Somliga tycker att ekonomer ska uttala sig om ekonomi, jurister om juridik, teologer om teologi och så vidare. Alla andra ska vara tysta och lyssna på experterna. Ska man uttala sig om arbetslöshet ska man helst vara anställd på arbetsmarknadsutskottet.

Ofta är det förmodligen de arbetslösa själva som vet vilka åtgärder som behövs. Jag är och har varit arbetslös längre perioder och anser mig därför vara insatt i problematiken. Jag har sökt många jobb och varit i kontakt med flera företag. Utifrån detta tycker jag mig se vissa tendenser som jag tror att också andra känner igen utan att skicka enkäter till ett slumpmässigt urval av arbetslösa.

En enkel åtgärd som skulle underlätta situationen för arbetslösa är att kräva bättre information från arbetsgivare till arbetssökande. Personligen upplever jag att många arbetsgivare struntar i att meddela arbetssökande om rekryteringsprocessen. En del arbetsgivare har varit hjälpsamma på alla tänkbara sätt. Ibland har jag fått information om antal sökande, tidpunkt för kommande kallelser till intervjuer, tidpunkt för genomförande av intervjuerna, tidpunkt för beslut om tillsättande av tjänsten och så vidare. Ibland har jag också fått veta när besked kommer att skickas till alla sökande. I enstaka fall har jag också i efterhand fått veta vem som tillsatts och varför just denna person.

Sådan information underlättar arbetssökandet avsevärt. Jag får en uppfattning om vad som händer den närmaste tiden och kan göra en ungefärlig uppskattning av mina chanser att få jobbet. Jag slipper kasta bort tid på att gå och hoppas. Det jobbigaste med att vara arbetslös är just osäkerheten, upplever jag själv. Man vet inte om man kommer att vara arbetslös i fem dagar eller fem år. Man vet inte om det någonsin kommer att ordna sig.

Jag vet inte om det har gjorts undersökningar i frågan, men mina personliga efarenheter säger mig att kommun, landsting och stat är något bättre på att informera än privata företag. De informerar oftast också om hur man kan överklaga beslut. Ett flertal privata företag har inte svarat överhuvudtaget och har ofta letat länge efter min ansökan när jag ringt. Då känns det som det inte spelar någon roll om jag ansöker eller inte, och den sortens likgiltighet är kanske farligast av allt.

Ofta har jag vid rekryteringsprocessens slut också fått veta vem som tillsatts och framför allt - varför. Om man kräver bättre information till arbetssökande kan arbetsgivare inte diskriminera på något sätt. De måste redovisa varför de föredragit en person framför en annan. Arbetslösa invandrare berättar att de kallats till intervju för första gången efter att de bytt namn till ett mer svenskklingande. Om namnet som står på ansökan är avgörande för att få jobb är det inte fråga om kompentens, utan ren diskriminering. Vad det beror på är svårt att svara på. Det kan vara rädsla hos enskilda arbetsgivare.

Bättre information skulle också förhindra den allmänt utbredda nepotismen. De som på allvar tror att den mest kompetente alltid får jobbet i fråga borde öppna ögonen. Det är i alla fall inte alltid så. Rätt man eller kvinna hamnar inte på rätt plats bara för att man tar bort all byråkrati. Snarare tvärtom. Om det inte finns några rutiner att följa tar godtycket överhanden. Tendensen på arbetsmarknaden idag är att en högskoleutbildning inte hjälper långt utan kontakter. Ett så kallat nätverk är mer värt än en kandidatexamen. Hur dessa nätverk ser ut beror naturligtvis beror på var man växt upp, var man bor och vem man umgås med.

Det är förmodligen ingen skillnad mellan offentliga och privata arbetsgivare i det fallet. Resultatet är ofta detsamma vare sig man söker jobb som socialsekreterare hos kommunen eller som finansiell rådgivare i ett försäkringsföretag. Släktingar och vänner får jobb i första hand. Jag har ibland varit på tre intervjuer för samma jobb och kommit långt i rekryteringsprocessen. Sedan får ändå en släkting eller vän till arbetsgivaren jobbet. Inte sällan har personen haft lägre kompetens och inte behövt gå på en enda intervju. Det orättvisa gynnandet av släktingar och vänner leder ibland nästan till skandaler om de uppdagas inom politiken till exempel. Men några krafttag mot nepotismen på vanliga arbetsplatser har jag inte sett skymten av.

Vad det gäller den etniska diskrimineringen borde det också kunna inrättas bättre möjligheter för invandrare att få betyg och andra handlingar "översatta" för att öka jämförligheten. Där behövs det kanske samarbete på internationell nivå.

Är arbetsförmedlingar eller privata rekryteringsföretag bäst? Det vet jag inte, men de sköter saken på olika sätt. Arbetsförmedlingarna erbjuder en pratstund och de privata rekryteringsföretagen ett korsförhör. Båda två kan vara lika nyttiga.

Det kanske också behövs hårdare tag mot den falska annonseringen. Jag har själv varit med om att söka jobb som inte finns. Att annonsera efter mer arbetskraft är naturligtvis ett bra sätt att göra reklam för ett företag. Det verkar som företaget befinner sig i ett expansivt skede. Att det sedan inte finns - och aldrig har funnits - resurser för att anställa är något företaget inte rår för, får man sedan veta som arbetssökande. Jag vet inte om detta är ett omfattande problem.

Det viktigaste är enligt mig att underlätta situationen för arbetslösa. Mitt i osäkerheten vill man gärna förstå vad som händer. Man vill veta varför man hamnar utanför. Det kan åtgärdas med bättre information från arbetsgivare. Hårdare tag mot nepotismen behövs också.

Lite solidaritet skulle inte heller skada. Det handlar inte om att läxa upp de inkompetenta som står utan jobb. Det handlar om all den kompetens som tyvärr inte används idag. Arbetslösa förtjänar ett lika bra liv som andra. De som råkar få in en fot av en slump kan åtminstone någon gång ägna en tanke åt de som blir över. Imorgon kanske det är du som hamnar vid sidan av.

Av Henrik Hermansson 31 jul 2002 08:53