Resereportage Malaysia: Just like that

I Värmens land. I den satans fuktiga värmens land. Med de ljuvliga kallduscharna, den gränslösa tacksamheten över luftkonditionerade bilar och finsmakarens förlovade land.

Vi äter hela tiden. Jag vill helst sova hela tiden, och bada. Men är man nära tjugo personer som hårdnackat ska följa med på alla utflykter blir det mycket väntan och segande, många starka viljor, ska vi bada först, eller äta, vart ska vi äta, jaha ungarna vill gå på marknaden och köpa mobilskal och han vill ha en sångbok och hon vill göra nya glasögon. Ska vi gå åt varsitt håll och ses här sen? Nej men... Det är väl inte lika roligt. Vi går allihop. Men vi måste vänta på pappa, han sprang in i affären och köpte batterier, och var är farfar? Ja, han gick över gatan för att köpa nudlar, blev lite småhungrig. Tar bara fem minuter. Slå er ner och vänta bara. Jag knäpper med fingrarna och säger "Just like that!" När det kommer till min släkt gnider jag tummen och pekfingret mot varandra i två minuter och säger "Juuuuuuuuuuuss....... ssss.... ssstttt.... ......... . ... st... st... ssst.... liiiiiiike....eeeee ...... eeeeee... eeeee... .. . e.. thhhh..... hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh... hhhhhhhhh... fan måste börja om, Juuuuuuuuuuuss....... ssss.... ssstttt.... ......... . ... st... st... ssst.... liiiiiiike....eeeee ...... eeeeee... eeeee... .. . e.. thhhh..... hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh... hhhhhhhhh... aaaaaaaaaaaaaaa aaaaaaa aaaaaaaaa aaa aaa ... aaaaa.... t!"

Två veckor har gått, två veckor är det kvar. På grund av min kusins bröllop har jag och pappa, min farbror, faster och två kusiner från Flen, en faster från USA och en farbror från USA åkt på semester till Malaysia just samtidigt. The big släktträff alltså. Det är väl inte så farligt många, får plats i en mini-van, kanske, men sen finns här farmor, farfar, faster, faster, faster, faster, kusin, kusin, kusin, kusin, kusin, farbror, faster, farbror och två tre hundar. Och en tupp. Och alla vill följa med överallt, om det så är en tripp till Kuala Lumpur på tre dagar eller bara middag runt hörnet. Det blir lätt.. påfrestande... Tur att tuppen brukar stanna hemma.

Det är sjukt jobbigt att vakna i ett fruktansvärt kvavt rum, uppjagad av hårda ord om att man minsann sovit ända till elva och nu ska vi åka och äta mat! Kött! Stor tallrik med sladdrigt kött. Ris. I stekhetta, med de enda kläder man lyckats köpa, ett par knälånga tygshorts och en tröja med nåt löjeväckande tryck. Än en gång gick man på felaktigheten att inte ta med så mycket kläder för att det finns att köpa dääär... eh nej. Minimala kineser med klädstorlek högst 36 skapar stora problem på det området. Efter den stora tallriken sladdrigt kött som man kämpar i sig för att annars är man en vekling! En svenne som inte kan äta riktig mat!, så bär det av till nåt av de hysteriskt luftkonditionerade supermarkets, eftersvettningarnas paradis, där de sjukt många butiksanställda ställer sig och glor rakt upp och ner, ogenerat och inte sällan hånfullt. Se på den feta bleka turisten som hoppfullt tittar igenom kläderna i jakt på nånting i rätt storlek. Det hade varit okej om de nöjt sig med att stirra, men eftersom det av någon anledning är tjugo anställda per våning, och var och en har sin egen lilla 10 kvadratmeters jaktmark att patrullera vaksamt, med ytterst lite annat att göra så förföljer de en.

Jag går fram till en massa tröjor på rad, tittar förstrött igenom dem. Bakom mig hör jag små tassande steg. En gultröjad kines med oavvänt stirrande ögon bevakar varje rörelse jag gör. Om man visar större intresse för ett plagg än för ett annat så tar de ett steg framåt. Lyfter man upp en tröja och tar ett steg därifrån närmar de sig med utsträckta armar och gnölar Miss Miss! Try? Yes? Buy? Yes? Och man släpper förskräckt tygtrasan och flyr med orden "Tittar bara" utspottade på kinesiska till deras stora förvåning. För att inte tala om att bara gå i mina kusiners kölspår medan de hittar tröja efter tröja, kjol och jeans, skor och badkläder medan de gulklädda butiksanställda flockas vid knytpunkterna för deras små territorium och viskar och tittar eller när de avlöser varandra medan jag vandrar mellan deras små land av klädhögar, bortskrämd av deras nätta uppenbarelser, dom så rätt, jag så fel.

Sedan på eftermiddagen när jag och mina kusiner äntligen tjatat till oss att få bada, och när hela släkten äntligen lyckats ta sig hem, fått på sig badkläder och packat sina väskor, tagit alla vattenflaskor, köpt all frukt, ringt alla fastrar och åkt iväg till det ljuvliga vattnet, så börjar det alltid regna. Eller så har det blivit för mörkt. Och hela tiden den här övertagande tröttheten, segheten som klibbar igen allting, muskeltrådarna inpackade i hård gelé, oförmögen att ta sig samman och producera nåt vettigt. Att hela tiden känna avsky för sin egen uppenbarelse i de skamlöst fula kläderna, medan pikarna faller som regnet om eftermiddagarna. Tjockisskämten uppgår nu till antalet 17, utspritt på tolv dagar. Det blir i genomsnitt två om dagen och tre till ifall jag av nån anledning skulle få för mig att känna nån form av självförtroende försöka krypa tillbaka genom mina igenspäckade artärer. Klassiker som "you fat pig" "No exercise-ah? So big!" "Wow you’ve gained a lot of weight!" och alltimefavoriten "varför har din kroppshydda blivit så enormt fet?" direkt översatt från kinesiska som jag fått höra sen jag var tio år och kom till detta äckliga pygméland med dess äckliga "tänk inte innan du talar! Vad du än gör, säg precis vad du tänker! Förresten, tänk helst inte över huvud taget. Just keep on talking!".

Inte fan vet jag om jag längtar hem heller. Är det bättre med de döda blickarna från sillarna bakom diskarna på JC? Eller de dolda åsikterna som hånfullt skrattas fram när man inte är i rummet? Sverige, skitsnackets hemland och den mörka svinkalla depressionen som visserligen är närvarande här med men luddigare. Uppblött av luftfuktigheten.

Så med sinnet härdat efter två veckor, sitter jag här och skriver, fortfarande inte riktigt återhämtad från fyra dagars matförgiftning och feberfrossa. En liten bitande humoristisk text om mig och min släkt, serverad härligt uppstyckade på skrivna guldfat. Nu kommer stycket där jag ska avsluta med ett hjärtevärmande "Äsch, jag dyrkar dem ändå, de är bara lite kluriga ibland!" Men på nåt sätt så känns det inte riktigt motiverat. Inte än. Kanske när jag växt upp. Eller när de har.

Det här är ett bidrag till "Jorden runt: recensera ett land" på kategorin Resor.

Av Kee Leong 29 jul 2002 16:32