Den nya tidens rörelse

IMF-riots

Seattle, Prag, Washington, Melbourne, Göteborg och Genua. Sex städer i västvärlden som under de senaste åren blivit synonyma med kampen mot det som kallas den nya globala världsordningen, globaliseringen eller, i marxistisk terminologi, neoimperialismen. Upplopp, demonstrationer och kravaller mot de transkontinentala storkapitalens och nationalstaternas institutioner och organisationer är emellertid varken nya eller unika för västländerna. 1993 demonstrerade 500 000 aktivister mot IMF och Världsbanken i Bangalore, Indien. Några år tidigare demonstrerade över en miljon i Namibia mot effekterna av IMF:s strukturanpassningsprogram. Demonstrationer, upplopp och kravaller har under slutet av 1980- och under 1990- varit förekommande i Sydamerika, Östafrika och i flera asiatiska länder. I syd har dessa demonstrationer och upplopp gått under benämningen IMF-riots. Den 30 november 1999 nådde proteströrelsen för första gången västvärlden, målet blev Seattle där delegaterna i Världshandelsorganisationen WTO, tidigare GATT samlats. Väst fick uppleva sitt första IMF-riot, och media, som under ett årtionde hållt tyst om de protester som varit i andra delar av världen kablade ut bilder från ett Seattle där paramilitärt nationalgarde kallats in, undantagstillstånd utlysts och dansande aktivister från reclaim the streets gungade till tonerna från Lennons och Yoko Onos "Give peace a chance".

Proteströrelsen

Den globala proteströrelsen har inget namn eller något enhetligt eller kodifierat program, den är bara en gemensam rörelse för en divergent samling människor och organisationer som vänder sig emot den maktcentralisering, de ökade inkomstklyftor och den marknadsanpassning som följt i globaliseringens spår. I protestleden finns allt från stalinistiska dogmatiker, tibetanska munkar, franska bönder, fackföreningar, anarkister, katolska intresseföreningar, svenska socialdemokrater och en och annan av den utdöende arten principfast liberal. Författarinnan och debattören Naomi Klein har kallat rörelsen för en "koaliation av koalitioner", den sammanlänkande gemensama nämnaren är att världsordningen inte är rättvis och att, som journalisten Bim Clinell har uttryckt det "en annan värld är möjlig". I Seattle tydliggjordes identifikationen mellan alla dessa olika grupperingar på ett sätt som bidrog till att ytterligare oroa representanterna för de transatlantiska kapitalen och det mellanstatliga beslutsfattandet. Författaren och journalisten Petter Larsson beskriver i sin bok proteststormen hur ett hundratal svartklädda anarkister då de passerar en samling amerikanska stålarbetare i tystnad höjer sina knutna högernävar i luften vilket omedelbart besvaras genom att stålarbetarna i samma mördande tystnad höjer sina knutna högernävar. Eller när representanter för de utomparlamentariska miljörörelserna, utklädda till sköldpaddor symbolen för WTO-motstånd, möter det amerikanska transportarbetarförbundet med parollen "turtles loves teamsters" varpå transportarbetarförbundet demonstrationståg i kör ropar "teamsters loves turtles".

Världsbilden

I spåren av, och i det mellanstatliga formulerandet om kapitalens obehindrade rörelsefrihet, valutaströmmarnas destabiliserande verkan och börsernas upphöjande till förmål för religiös uppvaktning undergrävs det nationella politiska beslutsfattandet. Möjligheterna att föra en annan, framförallt ekonomisk politik än omvärlden förbisprings. Kapitalismen har, som världsbankens avhoppande chefsekonom och nobelpristagare Joseph Stigliz säger, blivit alltför kortsiktig, immateriel och abstrakt, det globala kapitalet har inte längre något intresse av att möta reell efterfrågan, på kort sikt behövs inte längre någon efterfrågan för att kapital skall förmera sig menar Stigliz, så länge bubblorna hålls levande genom ständig tillförsel fungerar maskineriet. När proteströrelsen samlas i sitt gemensama forum World social forum i Porto Alegre, Brasilien så är det delvis med vetskapen att bubblor alltid spricker och delvis med vetskapen om vilka som alltid får betala när bubblorna spricker. World social forum hålls årligen sedan 2001 under samma vecka i slutet av januari som globaliseringens eliter träffas i World economic forum WEF, Davos. Om protestsleden på gatorna i Seattle, Prag och Göteborg är mångfacetterade så är samlingen i Porto Alegre än mer divergent. Den minsta gemensama nämnaren är världsbilden, det vill säga hur det ser ut, på frågan om vad som bör göras är svaren lika många som de över 1000 olika organisationerna som samlas. Globalisering definieras som en gigantisk, politiskt beslutad omfördelning av välstånd och kunskap från det offentliga till det privata, privatiseringar och maktkoncentration, från offentliga till privata intressen. I syd förstås globaliseringen som fullföljandet på den ständigt fortlöpande koloniseringen, centraliseringen och förlusten av självbestämmande som inleddes av spanjorer och portugiser för 500 år sedan. Inga enhetliga officiella uttalanden görs i Porto Alegre, däremot en mängd mindre och infofficiella.

Framtiden

Går man på konstutställning i London kan man köpa använt toalettpapper för 17 000 pund arket. Toalettpappret, med medföljande brun rand är producerat av en rysk konstnär. Det köps bland annat av en engelsk grevinna som menar att detta är konst som berättar om den destruktiva tid som blivit till vår. I Calcutta krälar undernärda barn i gratis skit för att, som Mikael Wiehe uttrycker det "..se om det finns några osmälta risgryn kvar". Toalettpapper i glasram eller krälande undernärda indiska barn, två uttryck för samtiden. Framtiden? Kanske, men bara om imorgon är samma som igår.
Proteströrelsen, sin splittring till trots, är det just nu mest fungerande sammanhang för människor som vill arbeta för en annorlunda och mera rättvis värld. Hur denna rättvisare värld skall se ut är aktörerna i proteströrelsen dock inte överens om, hurvida detta är proteströrelsens styrka eller svaghet är svårt att säga. Vagheten, och det öppnande ordet rättvisa bidrar till att många kan arbeta under samma paraply, det är förmodligen att anse som rörelsens styrka. Svagheten är att proteströrelsen, i den lösa och öppna form den har idag, aldrig kommer att kunna enas under mer än ett par paroller, och därmed går miste om möjligheten till att, annat än i splittrad form, arbeta långsiktigt politiskt för förändring. Istället riskerar den att fastna i kampformer som inte sällan anses motbjudande för den större allmänheten och där med gå miste om att vinna massornas förtroende.

Referenser
Clinell Bim 2001. Attac - gräsrötternas revolt mot marknaden, Agora
Larsson Petter 2001. Proteststormen, Atlas Global
Thörn Håkan 2002. Globaliseringen dimensioner, Atlas

Av Mattias Alsander 29 jul 2002 09:26