Jag vill också vara udda

I min gamla hemstad finns det en man som cyklar omkring på en gammal rostig damcykel och ger ifrån sig djurläten. Han är ganska begåvad, faktiskt. Men han tillhör den kategori av personer som vi övriga vanligtvis skrattar åt. När vi var små skrattade vi åt honom högt och tydligt, och kom med dräpande kommentarer, så där elakt som bara barn kan. När vi blev äldre fortsatte vi att skratta, men då i smyg. Nu skrattar jag inte längre.

Faktum är att jag är lite avundsjuk. Självklart finns det personer som beter sig som de gör på grund av psykisk sjukdom, men det är inte de jag syftar på - dem är jag garanterat inte avundsjuk på. Det är de andra jag menar. De som bara är... udda. Är de dumma nog att inte inse att resten av samhället skrattar åt dem i smyg? Eller är de så pass smarta att de helt enkelt inte bryr sig? Det kanske inte är så noga hur det ligger till... Men visst vore det skönt att våga vara udda? Att helt enkelt inte bry sig om att man sticker ut.

Ibland när jag sitter på spårvagnen leker jag med tanken på hur lätt det faktiskt är att bara öppna munnen och säga något fult. Bara forma ett endaste litet ord med tungan och sedan släppa det fritt. Bryta tystnaden med något enstaka litet ord som får den gamla damen på sätet bredvid att sätta löständerna i halsen. Vad jag vet så lider jag inte av Tourettes syndrom - det är inte det det handlar om. Men tänk vad lätt det vore. Och kul. Men jag hindras av mina sociala, etiska och moraliska spärrar och värderingar och sitter därför kvar alldeles tyst, med näsan över dagens Metro. Istället tänker jag för mig själv på de där andra. Mannen på cykeln, till exempel. Som vågar sticka ut. Som inte bryr sig.

Jag vill också vara som mannen på cykeln. Jag vill också vara udda. För tänk vad kul det vore. Då kunde jag bygga landningsbanor för rymdskepp i Slottsskogen. Och jag kunde föda upp grävlingar på balkongen. Eller springa naken längs Avenyn en fredagskväll med armarna i vädret. Sådana saker som bara galningar gör.

Men jag är en hycklare. I ett samhälle där det inte finns plats för personer som sticker ut rättar jag snällt in mig i ledet. Men om ni en dag plötsligt hör någon ropa "bajs!" på spårvagnen, då är det nog jag som äntligen vågat språnget.

Av Andreas Lindahl 27 jul 2002 09:09