Persson svassar för Bush och Sharon

Persson svassar för Bush och Sharon.

På DN Debatt 20 juli framför Sveriges FN-ambassadör Pierre Schori samma kritik mot USA:s arroganta utrikespolitik som de senaste månaderna framförts i svensk media, inte minst DN. Av regeringens FN-ambassadör med placering i USA väntar man sig att kritiken leder fram till ett ställningstagande. Lämpligen en skarp protest. Men Schoris slutkläm efter sex spalter blir i stället en önskan om "ett genuint transatlantiskt partnerskap" som skall främjas genom att "kraftfullt öka kontakterna mellan folkvalda i Europa och USA" så att "nya broar och ett nytt förtroende skapas".

Frågan uppstår: Vad är det som hittills hindrat politiker från Europa och EU att pendla till USA så mycket de har tid och råd till? Vad är det för information som inte går fram över Atlanten? Vad hindrar de amerikanska regeringsorganen och politikerna att informera sig om de europeiska ländernas politik och opinion och att komma hit så ofta de önskar?

Tvärtom är flödet av information och besöksutbyten vidöppet och väletablerat, vilket givetvis är mycket tillfredsställande. Sverige är ett av de länder i världen som har de flesta och fastaste banden till USA. Det är av historiska skäl som vi inte har någon anledning att förneka eller oroas för. För de flesta svenskar är USA fortfarande det möjligheternas land som det en gång var för Karl-Oskar och Kristina. Och vad gäller DN så kan man sedan 11 september döpa om dess utrikesredaktör till USA-redaktör.

Man skäms.

Nej, jag tror inte det är en påhittad klyfta mellan oss och USA som oroar den politiske räven Schori. Klyftan som oroar finns på närmare håll. Det är klyftan mellan en regering som svassar för Bushregeringen och en växande opinion. Vi blir allt fler som skäms. Och riksdagsvalet närmar sig.

När de tre så kallade Sverige-Somalierna svenska medborgare alltså rättslösa sattes upp på USA:s terroristlista var det inget fel på den transatlantiska kontakten. Det gick blixtsnabbt att utan rättegång, utan prövning av svensk domstol, av SÄPO eller av svenskt rättsväsen överhuvudtaget beröva dem deras medborgerliga rättigheter och till och med förvägra dem rättsskydd.

Men när utrikesministern och UD skulle börja göra det som de är avlönade för, det vill säga att företräda sitt lands medborgare, uppstod problem och svårigheter av alla slag. Till UD:s mer parodiska insatser för dessa tre svenskar hörde att föreslå dem att själva skriva brev till USA. Det blev i stället de terroristutpekades advokater som fick göra utrikesförvaltningens jobb. Detta politiska fiasko kan på intet sätt skyllas på USA. Den svenska regeringen bär ensam skulden för att tre medborgare lämnades rättslösa. USA skulle inte tillåta att amerikaner som vistas i sitt hemland rättsvidrigt döms av en utländsk makt. Än mindre skulle USA gå i den maktens ledband och lydigt verkställa de bestraffningsåtgärder som den behagar påbjuda. USA skulle till att börja med inte lämna ifrån sig delar av sin suveränitet som stat.

Anna och Colin.

När utrikesminister Anna Lind var över i USA och byggde broar med USA:s försvarsminister Colin Powell var det inte prat om klyftor. Eller protester mot de USA-missgrepp som Schori räknar upp. Nej det var söta Anna i knät på charmige Colin, av DN:s reportage att döma. Anna fick beskedet att USA kanske inte skall starta sitt krig mot Irak, men kanske ändå... Ett besked hon att döma av DN-reportaget inte hade något att invända emot.

Göran Persson fick under Sveriges tid som ordförandeland i EU chansen att marknadsföra sig själv som internationell statsman. Göran Persson har också farit till Israel, planterat träd och förklarat att Ariel Sharon är hans vän. Hemma i Sverige går han emot den växande opinionen för ekonomisk bojkott av Israel. Närmare tusen statslösa palestinier som sökt skydd i Sverige har inte fått uppehållstillstånd med skenargumentet att det först måste undersökas hurdana förhållandena i deras hemland är. Israel behåller sina speciellt gynnsamma handelsavtal med EU inklusive Sverige. Med uttrycket att Göran Persson "svassar" menas alltså inte vad han säger. Utan vad han gör.

Perssons partikamrater i Tel Aviv.

Israels försvarsminister Ben-Elizer har dragit igång massiva kollektivbestraffningar mot familjer, släkt, vänner och grannar till av Israel utpekade terrorister. Senast genomfördes ett nattligt flyganfall mot ett försvarslöst bostadsområde i det ockuperade Gaza. Rasistregimen i Sydafrika genomförde samma slags rättsvidriga vedergällningar innan den till slut föll samman. Och före den de tyska nazitrupperna i deras ockuperade områden.

Ben-Elizer är inte enbart försvarsminister och krigsförbrytare. Han är också partikamrat till Göran Persson och Anna Lind. Det är även utrikesministern Shimon Peres och ytterligare sex ministrar i Ariel Sharons regering. I Knesset, Israels parlament, är de svenska socialdemokraternas broderparti det största partiet med 25 ledamöter. Vad är det som hindrar Göran Persson och Anna Lind att tala klarspråk med sina partivänner i Tel Aviv - och göra det offentligt så att hela världen kan höra? Saknas några broar eller andra kontaktytor? Nej, det som saknas är politiskt civilkurage. För att ärligt fördöma Israels krigsförbrytelser krävs ett fördömande av USA:s stöd till Israel. Utan detta omfattande politiska, militära och ekonomiska stöd skulle Israel för länge sedan ha tvingats till fredlig samexistens. USA:s stöd till Israel är framtvingat av den kristna högern. Ytterst är det därför detta politiska slödder som får vår regering att svassa, mumla och tiga.

Anna Lind var tvungen att protestera mot flygraiden mot oskyldiga civila i Gaza. Men det blev vad som i USA kallas för lip-service: en läpparnas falska bekännelse. Hon kallar massmordet för "ovärdigt en demokrati som Israel" TT/DN 2002.07.24. För det första är Israel inte en demokrati i västerländsk folkrättslig mening. Det är en konstlad statsbildning baserad på ras och religion, i likhet med Sydafrika under apartheidperioden. För det andra visar Anna Lind för Bushadministrationen och för sina partikamrater i Israels regering och försvarsledning var den svenska regeringen har sitt hjärta och var den inte har det. Som väljare av denna regering kan man hålla sig för skratt.

USA ratar kryperi.

Att regeringens kryperi skulle höja Sveriges anseende i USA finns ingen anledning att förmoda. För det första är Bush-regeringen och USA inte samma sak. Kryperi för Bush, som fick mindre än var fjärde amerikans röst när han valdes till president, är samtidigt ett svek mot den breda och tuffa debatt som förs i USA. Där kan en opinion Watergate avsätta en president under löpande mandatperiod... Mot den kristna högern står en växande demokratisk och fredsinriktad opinion som är mindre högröstad men större till antalet. Var står Sveriges s-regering sedd med deras ögon? USA är fortfarande ett nybyggarland där styrka och handling värderas högre än analys och förhandling. På gott och ont. Att svassande och kryperi för Bush skulle gynna hållfast vänskap med USA finns ingen anledning att tro.

Tvärtom.

Latorp 2002.07.24

Av Sven Frostenson 24 jul 2002 15:09