Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Den inbillningssjuke martyren

Detta är ett bidrag till Sourze poesiskola.

För snart trehundra år sedan
I ett ensligt beläget slott
Påträffades ett dokument

"Om jag träffar henne igen, någon gång, någonstans, imorgon eller om trehundra år, på jorden eller månen, kommer hon att vända sig om och gå. Redan nu, denna minut, vet jag att hon inte kommer att se mig. För jag vet vem jag är. Jag är osynlig. Jag bär självkännedomen i en ask jag har med mig varje dag. Jag vet att jag ska vara ensam. Nu ler jag igen. Jag känner igen det såväl.

När jag träffar henne igen, i ett annat tidevarv, kommer hon att ha svart hår och tjocka glasögonbågar. Men var är hon nu? Det finns alltid någon med svartare hår och tjockare glasögonbågar till slut. Jag blir aldrig fri.

Det finns alltid någon som säger det bättre än såhär. Eller vågar mindre. Har levt längre. Jag kan alltid komma lite närmare himlen. Eller lite längre ifrån.

Gräset är grönare på andra sidan, kommer man att säga. I samma ögonblick hon börjar gå härifrån blir gräset bakom henne grönt som gift. Jag kan stå still. Eller gå med henne. Det spelar ingen roll. Jag blir ändå aldrig fri. Någon annan gång, någon annanstans är jag inte längre fånge.

Jag går ensam genom århundradena tills vi möts igen.

Ensamheten är bekant. Jag känner igen den såväl.

Trodde nästan han var död. Han där bortom molnen är övertygad. Han är nöjd. För det blir snart inte fler korsningar. Inget med eller emot. Ingenting. Han där bortom molnen kommer att ta dig ifrån mig till slut och lura dig. Han kommer att säga vi kommer alla att dö. Jag lovar att jag väntar på den plats där livet tar slut. Men du tror mig inte.

Jag sätter mig och väntar där kärleken börjar.

Om jag får misslyckas lite till, då kommer jag att skratta igen. Och bli fri. Om jag bara får förlora lite mer är jag nöjd. Det vore en belöning. Hjärtat kommer att sluta slå om jag får vila tryggt i hennes famn vid tidens slut. Bara då ger jag upp andan, när tårarna torkar. Om jag får ligga där och titta upp mot henne, där hon gömmer sig bakom glasögonen med de tjocka bågarna, har trehundra år varit förgäves."

Ingen vet vem som skrev raderna
Tårarna har inte torkat ännu
Pappret är fortfarande fuktigt
Men det kan du inte känna
När du läser på skärmen