Haru’ eller skaru’ ha?

Männen sitter runt ett stort slagbord och dricker bärs och spelar kort.
Det är svag belysning i huset då strömmen har gått på grund av oväder och de har en stor fotogenlampa mitt på bordet.
Alla männen spelar inte kort, någon har tagit fram några burkar med sardiner i tomatsås och ett smörpaket och ett paket knäckebröd.
Smör, det är för veklingar, säger en av männen och tömmer en hel sardinburk på knäckebrödsbiten han bryter ur den runda brödkakan.

Dom är allihopa brorsor eller kusiner eller ingifta i släkten.
Män alla i åldern 40 - 60.
Kvinnorna har allihopa gått och lagt sej för som någon sa: det är en ny dag i morgon också.
Barnen, barnbarnen, kusiner och sysslingar sover redan skavfötters på uppblåsbara gummimadrasser.

Köket männen sitter i är ett av kökena i en statarlänga.

Från ena långsidan av huset sett så är det en vanlig radhuslänga med flera dörrar.
Från den andra sidan så är det ett pampigt växthus i glas med utsnidade ornamenteringar och pelare.
Växthus med snickarglädje.
En ganska unik statarlänga då halva huset är växthus, ett orangeri.
Står man vid husets gavel så ser man att huset är delat i två olika sidor.
Två olika världar.
Orangeriet tillhör herrgården och statarlängan var för dess arbetare.
Arbetarnas fasad åt baksidan där deras ingångar och fönster inte syns.
Undanskymda och på baksidan.

Nu är det 60-tal och statartiden är över.
En person har köpt orangeriet med bostäder som det är avstyckat ifrån herrgården.
Han har fått fyra små lägenheter och ett jättestort drivhus/växthus.
Idealiskt för när alla i släkten är ute och man kan sova över hur många som helst.
Alla har eget kök men det går att öppna mellan lägenheterna så man kan gå in till varandra utan att gå ut.
Utanför på den sida där alla dörrarna vetter ut så har man dragit ihop flera utemöbel grupper och gjort långbord.

Det är min farfar som har köpt orangeriet med tillhörande radhus.
Männen som sitter i köket är min farfar, morfar, min farfars brorsor och farmors brorsor, alla systrarnas äkta män.
Det som skulle bli ett avslutande parti kort i skymningen under fotogenlampan blev till en planering av vad som kunde göras med den stora åkern på framsidan av orangeriet.
Det är tidig vår.
Vad skulle man plantera?
Potatis så man hade till hela släkten?
Eller kanske sätta snittblommor och sälja på torget?
Tjäna lite oskattade pengar på torgmarknad?
Göra det stora klippet direkt ner i byxfickan.
För mycket jobb med snittblommor sa någon.
Vad är det som går åt på torget och som inte tar skada av några dagar i förvaring?
Något som inte har ett alltför kort bäst före datum men har ett bra kilopris?

Rädisor sa nån i mörkret.
Rädisor.

Man planerade hit å dit och kom överens om vem som skulle se till att få åkern iordninggjord.
Vem skulle köpa rädisfrön?
Det blev några bärsa till under planeringen och lite försent in på natten men dom hade ett mål och det var roligt att planera.
Man började med en liten kassabok där alla utgifter och inkomster skulle föras in.

En av männen kom nästa helg triumferande över ett storkap han gjort.
Alla samlades runt hans bil när han öppnade bagageluckan.
Där finns flera lådor med gummisnoddar.
Va sjutton skulle dom med gummisnoddar till?
Jo, om dom skulle bunta alla rädisorna och sälja dom i knippe så behövdes ju gummisnoddar!
Klart som korvspa’ att man måste ha gummisnoddar!

Ett par månader senare så insåg de att något gått fel.
Det kom nästan inga rädisor.
Ett helt jävla fält med rädisfrön och det blev nästan inget.
Var det fel på rädisfröna?
Hade dom fått frön av dålig kvalitet?
Eller trivdes dom inte framför orangeriet?
Kunde det vara så att det funnits något annat i åkern som sugit ur den eller som rädisor inte tycker om?

Inga rädisor men en sabla massa gummisnoddar.

Det blev inga flera planeringar om vad som skulle sättas.
Man höll sej till att odla inne i orangeriet och hade mycket av tomater och gurkor.
Men inga flera rädisförsök eller stora försök.

När helst någon behövde en gummisnodd så var den som stod i närheten kvick på att fråga.
- Skaru’ ha en gummisnodd?
Även när det var något annat som behövdes så föreslogs det en gummisnodd.

Det här var när jag bara var några år gammal.
Ingen av männen som planerade rädisskörden lever i dag.
Min morfar brukade på skoj säga: haru’ eller skaru’ ha en gummisnodd?
Senare så blev det även nerkortat till: haru’ eller skaru’ ha?
I dag är jag bland dom sista som hört historien.

Av Suzanne Ek 23 jul 2002 09:34