En på tretton, en på tio

De sista dröjde sig kvar, vägrade inse att diskussionen de förlorat för längesen var över. Mötet hade dragit ut på tiden och inte mycket hade blivit sagt, ännu mindre bestämt. Ett ganska normalt årsmöte med andra ord. Hon hade varit som vanligt, drivande på ett återhållsamt sätt. Hon var typen som kunde konsten att övertyga folk om saker de absolut inte ville bli övertygade om och dessutom få dem att till slut bli glada och tacksamma för det. En egenskap som är en tillgång i de allra flesta fall, men just ikväll såg det ut som om hon var ganska trött på sig själv och på alla andra som är så förtvivlat lättlurade och rädda för att säga vad de egentligen tycker. När så de sista till slut lämnade rummet med ett avmätt hej då, sätter hon sig ner och med en blick på "Rökning förbjuden"-skylten tänder hon långsamt en cigarett.

Jag fattar inte varför de sätter ut sådana här skyltar. Det vet väl minsta barn att det är extremt provocerande med alla former av förbud? Hade det stått "Rökning undanbedes" hade jag aldrig kommit på tanken att tända en cigg, men nu bara måste man ju, eller hur? Hon tar ännu ett bloss, lutar huvudet tillbaka och blåser sakta ut röken. Civil olydnad är ett alltför underskattat nöje. Ett leende som inte syns sprider sig i rummet samtidigt som röken långsamt flyter uppåt, böljar som en slöja framför hennes ansikte och hon kisar när hon med låg, men förvånansvärt stark, röst börjar berätta.

Jag har barn, två stycken, men jag lever inte tillsammans med dem och jag är inte ens säker på att jag älskar dem, i traditionell mening alltså. Hennes blick är forskande och stadig och hon fortsätter utan att darra på rösten. Trots att det är första gången hon pratar om det så tvekar hon inte.

Jag vet att det låter hemskt, även i mina öron låter det alldeles fruktansvärt, men det är sant och det är inget jag kan göra något, tro mig jag har försökt. Hon gör en perfekt rökring och sen en till, en lite mindre.

Så hade hon fått svaret på sin fråga, hon hade fått veta det hon ville. Men istället för att känna en tillfredsställelse visste hon att svaret satt igång något hon inte var säker på att hon ville vara med om och för ett ögonblick ångrade hon att hon tagit upp saken. Men, det var försent att ändra sig, det visste de båda två så hon undslapp en omärklig suck och reste sig för att hämta kvällens fjärde kopp kaffe, ångrade sig när hon kom fram till kaffebordet och tog istället hela termosen och fatet med de överblivna bullarna med sig tillbaka. Hon slog sig ner på stolen, sträckte sig över bordet och fyllde hennes nästan tomma kopp med rykande hett kaffe utan att fråga. Det lilla som fanns kvar av cigaretten låg hoptryckt i askfatet och hon hade tänt en ny.

De är tio och tretton år och även om det gått så lång tid så känns det fortfarande konstigt. Fantomsmärtor, du vet. När det kliar på den amputerade foten. Det gör inte längre ont, men det är förbannat obehagligt. Men jag har lärt mig leva med det. Det blir en del av ens liv. Men de fattas mig, de har ju funnits i mig och nu har jag dem inte längre, så jag saknar dem även om jag inte kan leva med dem.

I alla år, även sedan jag flyttade ifrån dem har jag försökt att framkalla de känslor som sägs komma naturligt när man får barn. Moderskänslor, modersinstinkten, det självklara att man är beredd att ge upp sitt liv för sina barn, men nej jag har inte känt det. Och uppriktigt sagt tycker jag det är jättekonstigt, för jag har verkligen känslor. Det var ju just känslor djupa, okontrollerbara sådana, som fick mig att gå med på att skaffa barn från första början, trots att hela mitt väsen sa mig att det inte är meningen att jag ska ha några.

Vi hade bara varit gifta några år men det kändes som om vi alltid varit tillsammans. Livet var perfekt, det var vi två mot världen. Vi kunde göra vad vi ville, när vi ville och jag tyckte att vi hade det så bra som vi bara kunde. Barn var något vi aldrig pratade om, varför vet jag inte riktigt, kanske för att det inte var en naturlig del i vår vardag. Vi har inga syskon någon av oss och av de par vi umgicks med var det bara ett som hade barn och deras ungar märktes aldrig. När vi var hos dem syntes de aldrig till och när de hälsade på hos oss satt de parkerade framför teven tills de somnade i soffan. Det fanns helt enkelt inga verkliga barn i vår värld.

Men allt det ändrades när Lars föräldrar plötsligt dog. En frontalkrock med en långtradare gjorde honom, inte bara föräldralös, utan även helt unik, helt ensam vad gäller blodsband och genetisk uppsättning. En gammal faster fanns kvar i livet men det räknas ju liksom inte när man börjar tänka på vem som ska föra släkten vidare. Som om nu det skulle vara så viktigt.

Jag menar, vad spelar det för roll, vem bryr sig? Vi har vår tid på jorden och vad som händer när vi inte finns längre är för mig helt irrelevant. Men det tyckte inte han. Redan ett par veckor efter begravningen började han så smått prata om hur det skulle vara om vi fick barn och sen dröjde det inte länge förrän det inte var en fråga om ”om” utan snarare ”när”. Efter ett par månader så gränsade hans fixering vid biologisk avkomma till besatthet. Han ömsom hotade, ömsom bad att vi skulle försöka. Jag blev så förvånad av den här plötsliga omprioriteringen i vårt förhållande att jag inte ens kom mig för att protestera. Med vissheten om att han skulle lämna mig om jag inte delade hans dröm kvävde jag den oro som växte sig allt starkare. Och efter det att tiden gick så blev det svårare och svårare, rent av motbjudande, att låta de riktiga känslorna komma fram och till slut var jag lika uppslukad av ägglossning och feberkurvor som han.

Nu, så här i efterhand, vet jag ju att jag inte alls ville. Inte för en enda sekund, aldrig någonsin, ville jag egentligen ha barn. Dock var min rädsla för att bli lämnad och mina känslor för honom, för vårt förhållande, mycket starkare än min avsaknad av känslor inför det faktum att bli gravid. Jag försökte intala mig själv att det nog blir okej när de väl kommer, att nästan alla är föräldrar och det kan väl inte vara så förbaskat svårt. Visst hade jag läst om ett par stycken som gick in i väggen efter att de fött barn men det gick också över efter en tid. Det finns behandling mot allt från mjölkstockning till förlossningsdepression så det skulle nog ordna sig.

Så vi började på allvar försöka. Det gick inte så bra, jag blev inte gravid. Det gick månader och år utan att det hände något. Under en period gjorde vi inget annat än åkte fram och tillbaka till sjukhuset för att ta prover och göra undersökningar. För varje nytt test som gjordes så bad jag att det skulle visa att det var mig det var fel på. Det skulle ju förklara alltihopa, min motvilja att bli gravid och det faktum att jag faktiskt inte blev det. Men läkarna hittade ingenting utan rådde oss bara att slappna av, resa bort och ta det lugnt och kanske börja överväga möjligheten med att adoptera.

Det var en fruktansvärd tid som psykiskt och fysiskt var så ansträngande att vi blev sjukskrivna båda två. Man kan tycka att allt det här borde tagit död på vårt förhållande, men istället var det som om det svetsade oss ännu tätare samman. Nu var det inte vi mot världen utan det var vi mot biologin. Vi kämpade för rätten att bli föräldrar utan att ens reflektera över att det inte finns någon sådan rätt. Kom ihåg det, säger hon och tittar rakt på mig, att alla barn har rätt till en vuxen som tar hand om och älskar dem men ingen vuxen har rätt till barn. Det är en väl utbredd och fullständigt felaktig så kallad sanning att det finns något som heter rättighet när det kommer till att vara förälder.

Men jag blev med barn till slut och jag njöt faktiskt av det. Jag älskade min gravida kropp och jag tänkte att äntligen, äntligen är jag som en vanlig människa. Jag fungerar, jag känner som man ska känna. Jag ska bli mamma och inget annat spelar någon roll.

Han föddes en mulen dag i september och det var det mest underbara, fruktansvärda jag varit med om. Så nära döden har jag aldrig varit. Och för ett ögonblick när jag fick honom till mig, liten och svarthårig med världens vackraste mun som girigt sökte efter mitt bröst så trodde jag att jag skulle klara det. Att han skulle ge mig den styrka jag saknade. Men efterhand som timmarna och dagarna gick så visste jag vad jag måste göra.

Efter en knapp vecka ringde jag till Lars, och med en glad röst som inte tillhörde mig, bad jag honom komma och hämta oss. Han var utom sig av lycka, pratade fort och mycket om vilken mat han skulle laga till mig och hur mycket han längtade efter oss. Jag skrattade tyst när han frågade om vi inte kunde sova alla tre tillsammans i vår säng, i alla fall första natten trots att vi hade kommit överens om att vår son eller dotter skulle vänja sig vid egen säng direkt från början. Men det bestämde vi ju innan han fanns, sa Lars upprymt, vi kunde ju inte veta hur mycket vi skulle älska honom, att vi vill vara nära honom hela tiden. Det kunde vi ju inte, eller hur? Uppriktigheten och kärleken i hans röst var så stark att jag måste sätta mig. Nej, det kunde vi ju inte, sa jag tyst. Vi ses snart. Puss och kram.

Jag klär på min son, lägger honom till bröstet och ger honom mat, håller honom tills han somnar och lägger sedan ner honom i vagnen. Utan att se på honom går jag ut genom dörren och säger till personalen att jag bara ska springa ut till kafeterian innan min man kommer och om de vill vara snälla att hålla ett öga på den lille ett par minuter. Jag stannar inte för att vänta på svar utan går ut från avdelningen, vidare ut i den stora hallen, ut genom dörrarna, hoppar i en taxi och säger till chauffören att han ska köra till stationen.

När bilen svänger ut från sjukhusparkeringen möter vi Lars. Jag vänder mig om och hinner se honom gå ut från bilen och med ett stort leende på läpparna och en ännu större nalle i famnen ta trapporna i tre steg för att sen försvinna in i den stora byggnaden.

Av Kajsa Kallio 21 jul 2002 16:49