Ta ner dem på jorden

Det har väl hänt alla skulle jag tro. Det har i alla fall hänt mig, och om det händer mig så kan jag tänka mig att fenomenet är ganska universellt. Jag talar alltså om de gånger man på en fest eller vid någon annan form av social sammankomst mer eller mindre ofrivilligt hamnar mitt i en lite småsval diskussion ledd av festens eller den sociala sammankomstens mest erkända besserwissrar. Man försöker hänga med så gott man kan, man piskar upp hjärnan i högtryck och beordrar den att trots alkoholintag skärpa till sig så att man åtminstone kan nyttja tungan på ett någorlunda normalt vis för att undvika ordsnubbel och allmänt sluddrande. Öronen är på helspänn och man försöker koppla bort ljudet av blod som rusar runt där inne, ni vet det där bruset. Febrilt börjar man leta efter orden och kanske hänger man med skapligt i början. Alltid har man läst något som någon har sagt om ämnet i fråga som man kan plocka fram från innandömet och hosta upp över köksbordet, vilket för övrigt brukar vara den vanligaste förekommande platsen för dessa konfrontationer.

Men efter ett tag så kan man inte göra mer än att kapitulera. Och man önskar att man ändå vore så pass på örat att man kunde ansluta till den dansanta hopen människor i vardagsrummet istället för att sitta uppsnurrad i en diskussion man sedan länge tappat kontrollen över. Besserwissrarna förlorar sig allt djupare in i striden, orden blir allt svårare och det känns allt mer som om ingen riktigt vet vad de pratar om. Det handlar om att bräcka eller bräckas - köksbordsdiskussionernas hårda lag. Det spelar inte längre någon roll vad man egentligen tycker. När diskussionen har tagits till den här punkten gör man alla inblandade parter en tjänst om man lyckas ta ner hela kalaset på jorden för att kanske ägna sig åt inte fullt så tankekrävande aktiviteter.

Det är här jag har ett knep. Man begär helt enkelt ordet och säger helt sonika, med ett förenande tonfall, att Martin Frändesjö, han är allt en jävel på att spela handboll. Hela gruppen kan inte göra annat än att hålla med. Den enklaste saken i världen. Diskussionen får ett tvärt slut och den skarpa kontrasten mellan Frändesjös handbollspel och, låt oss säga den eventuella förekomsten av Platons idévärld och dess påverkningar av forna Sovjets spannmålsöverskott, gör att alla plötsligt inser hur befängd hela diskussionen var för att sedan åter igen bli vanliga och skrattande festdeltagare.

Givetvis kan man använda sig av andra handbollsutövare. Kanske känner man större sympati för Stefan Löfgren eller Johan Pettersson och då går det självklart lika bra att använda sig av de namnen. Per Carlén eller Erik Hajas bör dock undvikas då diskussionen kan leda in på huruvida dessa båda fortfarande är bra handbollspelare eller inte nu när skorna lagts på hyllan. Även Staffan Olsson bör användas sparsamt i dessa sammanhang då det råder stor oenighet i leden om denne verkligen är bra eller bara lustig. Samma sak gäller vår förbundskapten, Bengt Johansson, då förmodligen ingen sett honom spela handboll. Dock skulle man kunna tänka sig ett annat ordval i detta fall, till exempel att man säger att B. Johansson är en bra förbundskapten och hoppas på att alla kan hålla med om det.

Känner man att den intellektuella överheten kring bordet inte alls begriper sig på handboll går det självklart bra att använda sig av en annan form av idrott. Ett varningens finger bara till dig som redan nu funderar på att ena gruppen kring någon av fotbollslandslagets spelare. Försök undvika Mild och Ingesson. Dessa båda slitvargar tenderar att stycka den mest sammansvetsade gruppen i småbitar. Annars är det här väldigt populärt att hysta fram någon gammal VM-hjälte från 94, till exempel Stefan Schwartz, eller den assisterande förbundskaptenen från den tiden, nämligen Tord Grip, vilken de flesta brukar uppfatta som en skön gynnare.

Är köksbordsgruppens medlemmar av den typen att idrott inte går hem överhuvudtaget så kan man fundera över andra former av jordnära ämnen, till exempel datorspel, det senaste Officepaketet, medlemmarna i Svenska Akademien eller riksdagens konstitutionsutskott. När det gäller Officepaketet bör man nog undvika Microsoft Access då förmodligen ingen har fått någon användning av denna gåta till programvara. Efter de senaste rabalderna kring Horace Engdal bör man nog också låta honom vila i dessa sammanhangen. Men man får känna efter själv. Annars är det fritt fram.

Håll till godo och lycka till!

Av Arvid Jurjaks 19 jul 2002 12:58