När vi blev Svenska Mästare

Vi var alla där. Vi firade alla. Vi festade alla. Så mycket att den semester som folk tog ut dagen efter festandet var inte holiday. Mer som en alcoholiday. Så jag skall inte komma här och berätta att jag minsann firade roligast av alla.

Men jag måste...

Jag måste få berätta om min upplevelse!

För att göra det måste vi gå till årets början. Den 6 januari kom min son till världen på SÖS. Jag rusar ut ur förlossningsrummet för att ringa och springer in i...
Niclas Berg! Högerback 93-95. Han var där för att även han bli pappa. Måste vara ett gott omen sade någon. Det var det.

Tack vare grabben så missade jag en del matcher men det gjorde inget. Under premiären var jag i London och då matchen spelades var jag på puben Nicholas Nickelby som ligger i Harringay. Där uppenbarade sig nästa omen: En hammarbyvimpel bland andra anrika Engelska klubbar hängde stolt på väggen.

Jag började undra om detta inte var ett nytt omen. Till saken hör att jag förutsåg Eskils benbrott i derbyt i en kuslig uppenbarelse men jag hade även tidigare sett en barfotajätte som frälsare. Men hur lirar detta mot matcherna då?

Jag vet inte men faktum var att alla matcher jag missade vann Bajen! Lika bra att åka långt bort då och väl nere på Agistri kunde matchprogrammets Rimgard bekräfta målorgier och stordåd. Lagom hemma till derbyt mot aporna så insåg jag att skulle detta gå vägen så jag får hålla mig borta vilket biljettåtgången såg till. Lagom till Dagen D så hade jag nog aldrig varit så nervös. Någonsin. Knatade runt i det gråa vädret, gick förbi Fritidshemmet där jag och Morgan Hoffman Back A-laget 93-94 lekte som små, gick förbi skolan. Körde bort mot Södra Station.

Jag sneglade på Ölkranen inne på Peros men bestämde mig för att för första gången inte dricka. Jag har läst om dödsdömda som inte vill ha något dämpande för att antingen totalt uppleva det hemska eller ett nådabesked från Guvernören. Antingen Extas eller Exit. Tog en stol och började tänka på allt man upplevt med Bajen och började bli riktigt fuktig och jag började spekulera.

Om vi torskar? Ja då kommer inte Kennedy ens kunna knyta skorna av dåligt självförtroende och sen kommer Lagrell själv med fogden, slår in dörren och börjar utmäta spelarna
som säljs till andra sidan stan för kaffepengar och sen, och sen... Sen skall jag ta livet av mig. Jag orkar inte mer spruckna drömmar. Köra in en dynamex laddad Saab 9000 in i Råsunda.

Men vi vann. Vi vann den matchen, ligan. Herman, Kennedy och Stark visade vägen när det dallrade och jag bara älskar sättet vi vann på. Bespottade av kvällspressen, uträknade av Wernersson, exkommunicerade av KDS Affe, prickade av fogden och pressade av elitlicenser, räknenissar och tränarbyten.

Men vi gjorde det!

På en transferbudget som bara hade räckt till Andreas Anderssons rosa hårband så hämtade Mäster Sören ned ett fyrtorn från Västerås som skulle kunna nickskarva en polishjälm med visir och allt. När han senare dök upp barfota förstod jag att det var han som var frälsaren. Men den store var mäster Sören som gjorde ett fotbollslag som blev svåra att slå.

Jag rusade ut från Peros, skrek rakt in i någons filmkamera. Det var oss dom filmade nu. Jag hoppade in i
bilen, spände fast min Hammarbytröja i antennen och körde ut på ringvägen. Där tutade jag så friskt att en ambulans med blåljus lämnade företräde åt min bajenmobil. Jag körde förbi SÖS där min son föddes bara för tio månader sedan och jag sneglade på porten mot Blekingegatan där Stabben och
Farmor en gång bodde. Tänkte på Farfar som delade ut post från Folkis.

Körde ut från Södermalm upp mot Söderstadion.

Det hela kändes så underbart och påminde mig om ett klassiskt drama: Tredje akten där segern kommer och
hjältarna återförenas. Precis som ur en krämig Hollywoodrulle med Oscarambitioner. Det vara bara det att de sentimentala fiolerna ersattes av Ralf Edströms orkesterdikes-artade gnäll över bajarna som stormat planen.
Jag stod där ett tag innan jag, för första gången någonsin, körde till Söder över bron med total tillfredsställelse. Vi var vinnare igen.

Jag körde in på Götgatan och folk vinkade, tutade och dekorerade bilen med löpsedlar. Jag landade med bilen. Hemma innan jag satte mig med Billy och dom andra killarna från Norra. Någon stämde upp "just i dag är jag stark" på äkta Kenta fyllebröl. Det sista jag såg innan dimmorna till sist tog mig var några som dansade runt en eld.

Men nu är vi tillbaka!

Från tolv mille back, minussiffror med en ICA-handlare till fem miljoner av Coop. Från Kafkaliknande diskussioner om Söderstadion till planer om en 22 000 sätare. Från Kvalstreckslag till Guldlag. Nu kvalstreck igen.

Nu börjar verkligheten igen, det känns lite som skolstarten, den där roliga sommaren som inte ville ta slut. Men denna gång har vi en skalp och de europeiska jaktmarkerna är vida. För om fotboll handlar om stamtillhörighet så är vi fanimej dom sista mohikanerna.
Är det religion så är vi dom sista talibanerna. Så ansa skägget väl mina bröder för nu börjar det.

Bajen är Sharia och inga Rushdies ska tillåtas avvika från den enda, utstakade vägen.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 19 jul 2002 16:32