Jag älskar honom!

Det är snart tio år sedan jag mötte honom för första gången, ett möte som är det mest omvälvande jag varit med om. På samma sätt som det var overkligt, var det mer påtagligt och uppenbart än något annat före det. I tre dagar befann jag mig i något som kan liknas med chocktillstånd och det var först efter dessa tre dagar jag överhuvudtaget kunde förstå att han var en del av mitt liv. När våra ögon möttes var det som att se honom samtidigt som jag såg mig själv; i den mest nakna form.

Jag var 28 år och började ana konturen av det alla kallade "vuxen". I hans hjälplöshet och starka behov av min närvaro, fick jag en lektion i mitt eget liv som ingen terapeut eller pedagog någonsin skulle kunna förmedla. Under våra fjorton första månader tillsammans - där vi delade varje dag - gick jag från en något vilsen och obetänksam pojke till en ansvarstagande och tolerantare man. Transformationen kom lika gradvis som vår kontakt fördjupades.

Den första tiden var varje dag en utveckling; allt som kom inom hans gripbara avstånd skulle undersökas med alla sinnen. Samtidigt! Talet kom tidigt och meningarna byggdes successivt fram till helheter. Och när mobiliteten infann sig var världen en plats som skulle upptäckas. Likheterna till mig själv var tydliga och alla sa till mig att jag omöjligt skulle kunna svära mig fri från honom. Vad de aldrig frågade var om det var en ambition jag hade eller inte...

Jag minns än idag hur känsloladdat det var för mig att lämna honom till dagis den första tiden. Men det gick bättre än jag anat och ibland ville han inte ens följa med mig hem igen. Det var ju trots allt ett gott tecken att han ville vara kvar, det hade ju varit värre om det var tvärtom. Men i ärlighetens namn måste jag ändå tillstå att det aldrig kändes helt rätt att lämna honom ifrån mig när han var så liten.

Idag när jag ser på honom och hör alla hans tankegångar, ler jag med hela min själ; han vill hinna med så mycket och lära sig allt och mer därtill. Han är - och har förmodligen alltid varit - en självständig individ som redan vid förlossningsögonblicket började sin frigörelse från mig och sin mamma. Det vissa kallade "trotsålder" var ytterligare ett steg i hans frigörelseprocess. "Kan själv" var också en av de första meningar han uttalade.

Trots min skeptiska hållning till Bibelns budskap och flertalet av de anhängare den samlat runt sig kan jag inte se hans liv som något annat än ett mirakel som är välsignat och som skänker mycket kärlek. Han är i sin uppenbarelse en illustration av livet och allt vad det innehåller. Och dagligen skänker jag en medveten tanke på hur lyckligt lottad jag är som får vara en del av hans liv.

Jag älskar honom och den kärleken tar aldrig slut!

Till William

Av Per Poulsen 17 jul 2002 09:29