Vem är T.N.?

En pojke satt på bryggändan och metade. Han hade suttit och stirrat på flötet i flera timmar. Inte ett enda napp. Plötsligt drogs den lilla korkbiten djupt ner under vattenytan. Pojken, som hette Tore, spratt till och håvade in reven. Kroppen darrade av upphetsning. I samma ögonblick hördes ett plask. En abborre dinglade på kroken. Tore fattade tag i fisken. Hans väntan hade varit värd varenda sekund. Han lösgjorde abborren och lade den i den vattenfyllda hinken. Tore såg sig om. Han tänkte rista in sina initialer i bryggan. Då skulle alla förstå att storfiskaren Tore Nilsson varit där.

Hon gick ut på bryggan med bestämda kliv. Sedan långsammare för att slutligen stanna längst ut. Ett leende spred sig över hennes läppar. Nu skulle det ske. Nu skulle hon pränta in de första bokstäverna i namnet på hennes älskade. Ingenting annat. Bara T.N. Sina egna initialer skulle hon behålla för sig själv. Hon visste ju inte om Tore var förtjust i henne. Han kanske inte ens kände till henne. Hon ville i alla fall ge uttryck åt sina egna känslor. Det fick räcka så länge.

Mannen såg ut över horisonten. Vågorna rullade in mot stranden med ett dån. Han kände sig tom. Han hade fattat sitt beslut. Blicken var stadig. Nu skulle han göra upp med sitt liv. Tobias, som mannen hette, tog fram en kniv. Det var en jaktkniv med tandad kant. Han höjde armen. Så sänkte han den igen som om han kommit på andra tankar. Tobias satte sig på huk och ristade något i en planka på bryggan. Efter en stund kunde man skönja bokstäverna T.N. När Tobias tog steget ut över bryggkanten och lät vågorna omsluta sig, tänkte han: "Detta är vad jag, Tobias Nässelblad lämnat åt eftervärlden."

Det hade gått flere timmar. Tore hade inte hört av sig. Var kan grabben hålla hus, tänkte Marlene, Tores mamma. Hon började bli orolig. Klockans tickande på köksväggen hörde allt tydligare för varje minut. Om han inte är här senast om tio minuter, går jag och letar efter honom, sade hon halvhögt för sig själv. När knappt fem minuter förflutit, grep Marlene sin kappa och skyndade ut.

När hon kom ner till stranden, slog det henne att Tore skulle gå och fiska. Hon spanade mot den långa bryggan, men kunde inte se någon där. Marlene sprang ner mot bryggfästet och ut på bryggan. Vid slutet av denna upptäckte hon plötsligt två nyligen insnidade bokstäver i en av plankorna längst ut. Hon blev alldeles kall. Där stod ju T.N.

Av Carl J Tengström 16 jul 2002 18:15