Tio heltokiga grejer: 9. Mordet

Innan vi bestämde nionde grejen samlade jag gänget i köket. Jag berättade att eftersom det är jag som plitar ner den här storyn så har jag bestämt att detta är sista gången vi kör nån sorts demokrati vad gäller att välja grej. Sista heltokigheten kommer jag att bestämma helt själv. De bytte om till rebeller, hötte med näven och sa att det var orättvist. "Livet ÄR orättvist" sa jag. "Men rätt skönt ändå". Isaac viskade att "det enda du har är ORDEN, vi har musklerna, stålarna och skönheten". "Han sa ju att livet var orättvist" fjäskade Leroy.

Gud vad vi fintade Leroy på sista uttagningen. Han var säker på att nu äntligen skulle vi döda. "Nej, nej, nej" skrattade vi. "Varsin lapp, vars ett förslag". Sen la vi ner lapparna i Tracis ficka, och gissa om en medicinboll fått plats i Leroys mun när han läste upp lapparna. "DÖDA", "DÖDA", "DÖDA", DÖDA", "DÖDA". Han lät alla få känna hur mjuka hans läppar kunde vara.

Så här gjorde vi. Morales ordnade fem bössor med lasersikte. I fyra av bössorna laddade vi med lösa skott, och i det femte med skarpt, kastade upp dem i luften och fångade vars ett gevär. Lite som rysk roulette.

Kändes tufft att sätta på sig combat-kläder, dra ner till parken och lägga sig i buskarna och vänta. Första människan som dök upp på gångstigen skulle dö. Det gick en kvart, sen kom en gubbe med hund förbi, vi kände igen honom, en knarklangare. "Ingen större förlust för mänskligheten" kröp ut ur Leroys vänstra mungipa. Sen siktade vi, och räknade till tre. PANG! PANG! PANG! PANG! PANG!

Gubben tog sig för bröstet och händerna färgades röda. För ett ögonblick kände vi oss som gudar. Triumf, makt och full koll liksom. Vi skulle precis hissa flaggor som det stod "hurra" på, när vi såg hur gubben ramlade framlänges, och lät sin skalle träffa huvudet på hans cockerspaniel-valp. SPLASH! Sa det. Hunden dog direkt och uppe i buskarna vattnade vi maskrosor med saltvatten.

Någon hade tatuerat den där söta lilla vovvens blick på insidan av våra ögonlock. Vi låg i en hög och grät och kramades medan Traci trollade fram två händer till och strök oss över pannorna. Ingen av oss undrarde vem som haft den skarpa kulan i sitt gevär för vi visste vems fel det var. Den där knarklangarens! Så väldans onödigt att trilla framlänges. Jävla mördare!

Av Mikael Vestlin 16 jul 2002 13:03