Våldtäktsmannens pung: Grab, twist, pull!

En kvinna i mysbyxor gestikulerar våldsamt på skolaulans scen. Jag tittar på henne över hundratals snedluggar och smutsiga kepsar. Ljuset faller in genom portallika fönster och illuminerar miljontals feta porer. Ingen ser dem nu. Alla ser på kvinnan. Vi sitter tysta i våra bänkar. Kvinnan är nog i fyrtioårsåldern. Hon talar högljutt till den penislösa halvan av publiken. Hennes röst är aggressiv och beslutsam. Utsikten att det kanske sitter en framtida våldtäktsman i publiken gör att hennes röst skär sig när hon skriker:

GRAB, TWIST, PULL!

Rörelsen utförs med våldsamma och kantiga gester medan den brustna tonen studsar över våra huvuden. Vi sitter som fastfrusna. Jag tycker att hon är skrämmande. Hon förmedlar något mer än bara instruktioner till kvinnligt självförsvar. Hat. Rå ilska. Uppdämd aggression. Hon får mig nästan att skämmas för att jag kommer att växa upp och bli material till en våldtäktsman. Hon fortsätter:

Dra ända tills han svimmar eller ballarna lossnar! Dra allt vad du kan! Nästa dag ska alla få reda på att han är en våldtäktsman. Ring till hans grannar och berätta. Sätt upp lappar över hela stan!

Jag tänker att det kanske finns risk att han blir kastrerad. Jag vet inte vad jag tycker om hennes brutalitet... Nu uppmanar hon tjejerna att ställa sig i bänkarna och säga efter henne och göra rörelsen. De står upp och ropar unisont medan de vrider och drar i luften. Vi med stenar sitter och tittar rakt fram. Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas. Jag kniper med tänderna. En extraordinär smärta. Det är hela meningen med livet som riskeras att skadas; klart som fan att kroppen ser till att det gör övernaturligt ont. Om stenarna går sönder blir ens lott att stå bredvid och titta på när kedjan av generationer rasslar vidare. Man blir värdelös för naturen, evolutionen...

Jag minns när jag blev tvingad att åka skridskor och fick ett tungt slagskott på picken. Jag var bara barnet då. Det tog många år innan jag hade lyckan att konstatera att kärleksaggregatet fungerade som det skulle... När tjejerna sätter sig efter deras kollektiva tour-de-force tycker jag att de verkar förändrade. Det är något i blicken. Jag undrar om de kräver en ursäkt...

Sedan är det diskussionstimme. Tjejerna går med bestämda steg mot klassrummet. Det känns som att det primära plötsligt är vilket kön vi har... De sitter i en ring och samtalar myndigt medan vi andra väger på stolarna och känner oss utanför. Vi känner oss som högstadiepojkar. Omogna. Underlägsna. Det var vad alla sa till oss. De hade förmodligen rätt.

Av Dan Sandberg 10 jul 2002 17:32