Tio heltokiga grejer: 4. Manicken

Jag, Isaac och Morales var rörande överens om att "heltokig grej numero 4" skulle vara att uppfinna en manick. Men det tyckte inte Leroy, han ville fortfarande döda. Isaac sa att vi dödade ju torskar igår, men det tyckte inte Leroy räknades, för det var bara djur och förresten så hade han inte fått vara med. Han hade ju sovit.

Eftersom Leroy hade mest muskler av oss alla och svart bälte i judo, karate, kung fu, kendo och till och med sushi så gav vi oss. Två alternativ alltså. Morales bestämde att vi skulle titta ut genom fönstret, ner på gatan, och var den första bilen som kom en Volvo så blev det manick, var bilen av ett annat märke skulle vi döda. Vi kastade oss instinktivt på golvet och började tänka på skiftnycklar och skruvmejslar när snuten fräste förbi i tjugo centimeter i timmen.

Vi körde inom en butik som sålde arbetskläder. Vi kände oss ganska proffsiga i våra blå overaller. Sen satte vi oss utanför den fabrikslokal vi hade hyrt och väntade på lastbilen. Lastbilen kom och tippade av prylarna. Nu kunde vi sätta igång. Jag sa att de skulle lugna sig, det här kan vi göra på två sätt. Antingen börjar vi bara skruva ihop en massa grejer och ser vad det blir "Som du skriver den här storyn?" undrade Leroy trumpet, eller så bestämmer vi oss för en speciell sak vi ska göra. Alla utom jag tyckte det var skojigare att bara köra på fri hand, så vi satte igång att hamra, såga, spika, skruva, borra, klistra...

Det var mysigt att hålla på med manicken och småprata med grabbarna. Leroy blev så uppspelt att han ville dra en haiku. "Sakta i backarna" tyckte Isaac. "Vi har våra roller, Mikey sköter diktandet, jag fixar brudarna, Morales är killen med stålarna, och du Leroy, du slåss." Leroy låtsades inte höra och drog sin haiku:

Sitter på toa
Krystar länge, torkar hårt
Det blöder lite

Jag tyckte den var bra, de andra grabbarna gillade den inte alls. Så är det med ord. Man sätter ihop dem i en viss ordning och somliga diggar, andra inte.

Efter en stund, mellan två skruvar, började Morales berätta om sin uppväxt. Hans farsa hade stuckit med en cirkusprinsessa när Morales var två år. Hans morsa hade inte orkat med, börjat supa. Så Morales blev bortadopterad till en skitrik familj som bara hade haft honom som utställningsföremål. Morales kände sig ensam, så han stack. Hamnade på ungdomsvårdsskola, och kom på sitt bergsäkra travsystem. Pengar hade han, alltid. "Men jag är så ensam grabbar, så jävla ensam". Jag fick fan en tår i ögat när Leroy kramade om honom och sa att han alltid hade oss.

När halva manicken var byggd tog vi en fika. Drack kaffe och käkade ostmackor. Fan vad gott det var. Jag och Isaac började snacka om tjejer, och vi kom överens om att de bästa tjejerna kan man både snacka och ligga med. "Och vara tyst med" adderade Leroy. Vi tyckte det var bra sagt.

Sen spikade vi vidare som galningar. Gick helt in i arbetet och lyssnade på P3 medan vi visslade med i låtarna. Till slut var vi färdiga. Manicken såg verkligen helfräsig ut. Alla var helt överens om att Morales skulle få trycka på "on-knappen". Han gick fram, såg lite högtidlig ut, och tryckte till. Det enda som hände var att radion slocknade. Blev helt tyst.

Nu kan man kanske tro att stämningen i takvåningen var dämpad, men det var den inte. Vi sket i att manicken inte funkade. Några brudar kom ut nysminkade från toaletten och vi började faktiskt snacka lite med dem.

Av Mikael Vestlin 10 jul 2002 09:33