Socialistisk majoritet - en rysare!

Sannolikheten för att miljöpartiet åker ur riksdagen vid höstens val är betydande. Opinionssiffrorna från de olika valundersökningarna pekar enhälligt åt det hållet. Även folkpartiets och centerpartiets opinionssiffror ligger strax över fyraprocentgränsen och det ligger nära tillhands att tro att socialdemokraterna ytterligare stärker sin ställning på bekostnad av nämnda partier och vänsterpartiet. Det kan leda till ett valresultat där de - utan egen majoritet, men tillsammans med enbart vänsterpartiet - får en betryggande majoritet för regeringsinnehavet de närmaste fyra åren. Bara tanken måste få icke socialistiska väljare att rysa.

De borgerliga partiernas splittring och oenighet i viktiga frågor gynnar naturligtvis regeringspartiet. Göran Persson kan ägna sin kraft åt favoritmotståndaren, moderaterna. Det gamla högerspöket kan väckas till liv med benägen hjälp av den debatt som bland annat LO och fackföreningsrörelsen kommer att föra på arbetsplatserna landet över. Sällan har väl hjälpen från det hållet varit så kraftfull som inför årets val med ekonomiskt mångmiljonstöd och aktiv medverkan av LO-ordföranden, Vanja Lundby-Wedin. Den jättelika medlemsvärvningskampanjen, som LO beslöt på hennes förslag, ska tillföra det socialdemokratiska partiet 100 000 nya medlemmar före valet. Det ger sällsynta tillfällen för aktiva socialdemokratiska fackföreningsmedlemmar att under hela valrörelsen få en personlig kontakt med presumtiva väljare som de borgerliga partierna knappast ens kan drömma om.

Av historien vet socialdemokraterna att en kommunistisk riksdagsgrupp aldrig har fällt en socialdemokratisk regering, men dagens moderna vänsterpartister med Lars Ohly, Kalle Larsson, och Ung Vänsters ordförande Ali Esbati i spetsen, har deklarerat att de är kommunister av den gamla skolan. De lär knappast medverka i regeringsbeslut som inte tar hänsyn till de förslag som aktualiseras i vänsterpartiets beryktade valplattform.

En jämförelse med läget vid 1948 års val då socialdemokrater och kommunister gemensamt förde fram krav på socialisering av näringslivet är relevant. Den gången lyckades folkpartiet, under Bertil Ohlins skickliga ledning, stoppa de långtgående socialiseringsplaner som framfördes i det så kallade efterkrigsprogrammet. En socialdemokratisk regering som i dag blir beroende av ett vänsterparti, som kräver återgång till förstatligande och socialisering med åtföljande krav på förbud av privatiseringar, skattesänkningar och avregleringar, utgör en minst lika stor fara för en omfattande socialisering som efterkrigsprogrammet gjorde.

I ett sådant perspektiv vore en socialdemokratisk regering med egen majoritet en nåd att stilla bedja om. Kanske är det tid för oppositionspartierna att vakna upp ur sin dvala och se sanningen i vitögat och kallt räkna med att äkta gammelkommunister via en socialdemokratisk regering kommer att få ett sådant inflytande i samhällsstyret under nästa valperiod att grunden till vår nuvarande sunda marknadsekonomi kanske rubbas för lång tid framöver. Så länge Gudrun Schyman helt ogenerat i en radiointervju säger att vara aktieägare är att sko sig på andras bekostnad så är farhågorna inte helt obefogade.

Av Stig Gustin 10 jul 2002 09:42