Nån slags kärlek, tror jag

2.

I ett år, en månad och sexton dagar
har jag levat. Ätit, sovit, promenerat.
Nu frågar du hur jag har haft det och jag säger, bättre.

3.

Det tar ett år att komma över den typen av sorg.
Och den senaste månaden har jag varit glad.
Då träffade jag honom, den nye, trygge.
Den för min framtid relevante.

4.

Jaha. Det här är "passionen".
Jaha. Såhär är det att "älska på riktigt".
Och det värsta. Det slutar visst aldrig.

5.

Du. Som bara pratade om henne, den förra.
Hon som lämnade dig ensam hemma.
"Ditt livs kärlek" var hon, sa du, en vecka
innan vi låg med varandra.
Du. Som sen blev ihop med henne, ytterligare en annan.
Hur länge tog det efter att vi gjort slut, en vecka, ett par timmar...
Eller låg ni med varandra undertiden.
Det där har jag aldrig velat veta.

6.

Tror du att vi kan leva tillsammans nu?
Nej.
Tror jag att vi skulle vara lyckliga tillsammans nu?
Nej.
Därför fortsätter jag att längta.

7.

Jag. Som ville så förtvivlat.
Jag. Med all min gräsliga viljestyrka.
Jag. Som stod ut så hopplöst.
Så säker på min sak – att det var du.
Jag. Som blev gnällig.
Jag. Som började kräva och gråta på fel ställe.
Som längtade dig, ständigt, illa. Som mest när
vi åt eller sov eller låg helt nära varandra.
Jag. Som inte lät mig nöjas ens
med det minsta lilla.

8.

Jag tappar en ring i golvet, det är pinsamt.
Så jag skrattar, gällt. Det är värre.
Ja här står vi. Det går en stund och vi står kvar.
Först pratar vi. Sen är vi tysta.
Allt är kvar.

9.

Handfallna. Varken du eller jag har en aning
om vad som är lämpligt.
Vad man kan göra.

10.

Såhär känns det: allt annat är fejk. Fasader.
Bålverk mot nakna skräcken.
Vi håller dem hårt framför oss, särskilt när vi
dansar. Strax innan för sent hittar vi varandra.

11.

Jag vet inte vad jag vill dig nu när jag inte längre
hoppas på ett liv. När jag har slutat med sådana
barnsligheter. Blivit vuxen, förstått att förstå
vikten i att veta vad man behöver
och vem som kan ge det.

12.

En minut. En eller två minuter med dina händer
mot mitten av min rygg och en av dina armar runt min midja. Mina händer är i din nacke och sedan, när den nye går ut ur rummet, rör jag i ditt hår vid nacken.
Så markerar jag en otillbörlig intimitet.

Och nu vågar vi i alla fall något: ord och fraser.
Mjuka händer.
Allt annat är strunt. Allt annat är det liv vi har att leva.

13.

För kort. Allt vi gjorde tillsammans var för kort.
Vi log åt varandra för kort tid.
Vi tryckte våra kroppar mot varandra på offentliga platser
bara under någon förvirrad sommarvecka.
I och för sig.
Det som kom sedan har varat väldigt länge.

14.

Trygghet. Nej.
Förtroende. Inte längre.
Exklusivitet. Tveksam.
Ändå.

15.

Vi gjorde slut med varandra samtidigt. Mycket synkront.
Sorgligt: vår kanske enda riktigt synkrona rörelse.
Förutom då de onämnbara.

16.

Och nu kramas vi hejdå. För länge.
Sen far jag hem med den nye.
Vi har båda ögonen nästan stängda
och är tysta. Vem far du hem med?

Min kropp gråter: halsen, armarna och mina händer.
Fingrarna som vill ha och blodet som vill ut ur sina
alltför tunna ådror.

Men mina ögon. De är knastertorra.
Har-varit-med-förr-klara.
De ser bara raka linjer, mycket klara konturer.
De är otäcka.
Och till vilken nytta.

Av Nina Larsson 04 jul 2002 17:27