Änklingens blues. Del 9

Ensam trädde jag in genom valvet och vet ej när och hur jag kommer att lämna platsen. Jag har längtat hit. Fasader, rollspel, viktigpetteri ville jag lämna bakom mig. Status, flärd, socialt umgänge ville jag slippa och spejade i färdriktningen framåt. Ville förvalta den utmätta tiden väl. Att trolla bort de gångna fyrtio åren, omöjlig uppgft. Det gick inte. Summera? Dra slutsatser? Livet brukar spela en spratt med dylik siarkonst. Känslor, äkta, nakna duger bättre i denna inhägnad. Han visste, han kommer att upprepa mycket av det redan berättade. Det är oundvikligt, konstaterade han. Så satte han igång mjukt som i fantasins och i sagornas värld.

Tiden, de svunna fyrtio åren tillhörde dig och det du har uträttat. På gott och ont. Gott? Du ägde ljuset. Den allt igenomstrålande kraften som aldrig lämnade någon levande
varelse därhän. På samma gång bodde i dig det djupaste mörker, nedärvd av en kristen-judisk familj. Du har räddat mig genom att öppna mina ögon. Du har gett mig tillträde till mitt liv. För mig och många andra var du en frälsning, även om många tycks ha glömt det. Då vi möttes döpte du mig omgående till den lilla, fula ankungen. Sedan hette jag den vackra svanen, vilket jag, under din livstid hade oerhört
svårt att tro på. Idag vet jag att det var du som har gjort det. Mitt tidigare liv fick jag lämna bakom mig. Det var omöjligt att leva så i Tredje Cirkeln. Lika omöjligt som att klippa av alla band med livet vi levde tillsammans. Hemmet som var en trygg hamn har upphört att existera. Jag får sköta livet - bra eller dåligt - själv. Ingen kommer att stryka mitt hår kärleksfullt i motgångens stund. I två decennier har vi pratat om att dö, gå över gränsen tillsammans. I synnerhet du ville så absolut - inte - överleva mig. Nu förstår jag varför. Jag borde ha gått tillsammans med dig, men din ångest inför det ofrånkomliga
gjorde mig förlamad. Smärtan dämpas med åren, men saknaden följer mig livet ut. I den sista - den plågsammaste perioden - tyckte jag att din död skulle underlätta mitt liv. Ack, vad jag bedrog mig!

Jag trodde att alla svåra, olösta problem skulle försvinna av sig självt. Förskräckt insåg jag, att genom din död har hälften av mitt jag gått i graven. Jag har kämpat för ditt liv, dock på ett fullkomligt idiotiskt sätt. Efter mitt beslut att lämna mina studier blev jag en handfallen åskådare till vårt liv. Du har organiserat och återigen organiserat tillvaron, men allt rann ut i lösan sand. Passivt tittade jag på vad som sker. Det var mitt största misstag. Jag borde ha värnat om dig och inte strävat efter att visa upp för all världen hur viktig kugge jag var i ditt liv, Jag borde ha svalt förtreten för... ja, om jag hade insett det då, så skulle vi haft en chans att rädda oss, kanske. Så blev ej fallet. Du gick från ett oavslutat liv... både från dig och mig. Jag blev kvar med mina skuldkänslor - oundvikligt - och ansvaret för ett gemensamt uträttat verk.

Allt tycks vara så som det skall vara i den Tredje Cirkeln.
Lugnt och sansat och upp och nedvänt, men jag måste ta mig igenom det. Här sitter jag med klappande hjärta och äger bara en enda hederlig känsla i kroppen - jag vill inte slå ifrån mig, jag vill stå pall. Ser mig själv som sjuttonårig grabb i klassrummet när magistern spydigt frågar, vem av er har skrivit det här skräpet på tavlan? Jag reste mig lugnt och med fast röst sade, det var jag. Lågmält dock lika fast i rösten säger jag om vårt liv, ja, det var jag som har brustit. Jag har inte tänkt att lämna det jordiska med svansen mellan benen. Än mindre att göra samma misstag igen. Jag borde ha talat om möjligen för döva öron min trötthet. Vi borde ha resonerat om våra - under dåvarande omständigheter - otänjbara gränser. Synd. Som så mycket annat, blev det inte av det heller. Dina bittra kommentarer om våra vänner och om vår omgivning vittnade om, att vi försökte. Jag vill int! sade jag som en liten unge som skall snällt ledas till dagis. Det var min första tanke - mindes änklingen - i Tredje Cirkeln.

Men vem skall vilja åt mig då? lät den ännu barnsligare frågan. Så länge du levde var allt klappat och klart. Planerat, organiserat med vederbörlig hänsyn tagen till alla inblandade. Sjuka som friska, unga som gamla, med ett enda undantag, jag skulle uteslutande ägna mig åt dig. Endast åt dig, måhända initierad av en oklar föraning om vad tiden hade för oss i sin kappsäck. Jag spädde på motigheterna när jag som medelålders bärjade läsa vid universitetet igen. Brist på samarbete blev vår vardag och ej ett hinder att bekämpa.

När jag kom in på... vår bästa vän blev glad, andra bugade och du... du fräste att jag var ute efter en högre status än du själv hade. Jag bönade om det berömda samarbete mellan oss som snöpligt resulterade i att du lierade dig med kreti och pleti för att blockera min väg och
möjlighet att hjälpa dig som förr. Efter ett par år blev min dubbla lojalitet - studier och hemmet - mig övermäktig och jag tog först ett glas, och sedan två... och resten är
numera historia om än en dum och korkad sådan. Uppgiften översteg mina krafter. Du har förväntat dig att jag reder upp situationen så som du hade tänkt det, med alla maktbefogenheter i din hand. Jag höll på mitt. Jag gjorde mig omöjlig på universitetet och hoppade av studierna.
Husfriden blev återställd ett tag och vi åkte till Finland för att ge livet en chans till, men det slutade i det stora intet. Väl medveten om att, att hämta ett glas vatten, vållade dig enorma ryggsmärtor, avböjde jag ditt förslag om att bese Helsinki ensam. Du var lättad och tackade mig för mitt beslut som i och för sig lät alla problem vi hade på dagordningen - olösta. En smygande, ond föraning om personlighetsförändring grep mig, - för sent. Resten var utförsbacke. Hon omgärdade sig med den ena dödgrävaren efter den andra, som oftast bara för att reta honom. Makabert värre var det när en av dem, dagen efter hennes död ringde och frågade den nyblivne änklingen om han hade nåt att sälja? Råttorna lämnade skeppet i tur och ordning, bara asgamarna blev kvar och änklingen. Att hängivet älska henne under rådande omständigheter, gav hon själv förklaringen till under ett upprymt nattlig samtal, men pappa, vi har trettiofem lyckliga år att falla tillbaka på!
Livet har manglat oss rejält, men tack för allt. För det svåra också! Tack för erkännandet jag fick två veckor före din död. Utan dig hade jag aldrig nått mina mål. Det räckte.

EPILOG

Att kapa linan till mitt liv med dig är omöjligt. Du följer med till den Tredje Cirkeln, på min nya väg. Med rösträtt som vanligt. Efter inträdet i den Tredje Cirkeln, har jag blivit av med min depression. Inte så att jag förvandlats till en hurtfrisk och käck gubbfåne. Nästan allt är som förr. Lite upp och ner, men lugnare. Tar lika glatt emot både glädje och sorg. Mitt försiktiga resonemang skulle du dela mitt itu med ett enda svärdslag och jag med glädje konstatera, att du är dig lik... och du är här igen.
Jag med mitt häftiga humör har heller inte varit Guds bästa barn, men du ägde ljuset och styrkan att vända det negativa hos mig åt rätt håll. Det fattar jag först nu, när jag av nödtvång blev min egen läromästare och dessutom får ta hand om - underligt nog - vuxna barn. Jag vet, jag var för hård i omdömet om oss. Det var nödvändigt för att kunna se klart och hjälpte mig att gå vidare med det som en gång har varit vårt. Jag har mognaden och - förhoppningsvis - styrkan också till detta, så jag inser att det värdefulla vi har skapat finns enbart inom mig nu. Du har satt igång en
process som inte ens i Tredje Cirkeln blir avslutad. Tjaa... så resonerar en 55-plussare om livslångt lärande.

Om jag hade kunnat ge dig den här insikten som julklapp medan du var kvar här...

Genom din död har du gett mig chansen att bli hel. Äntligen ser jag vem du var och hur mycket du har älskat mig. Resan i andanom till mitt livs kärna var ingen lyxsafari, hellre en törnbeströdd sådan, men det var mödan värt. Om ödet tillåter går jag vidare utan barlast och med frid och försoning i hjärtat.

Plötsligt kom han ihåg morgonen då han av en händelse fick tag i en penna och några lösa ark och började plita för att få ordning på känslor, tankar, slutet på en svunnen epok, den viktigaste i hans liv, och som en flitig skolgosse, nödtvunget skriva om ditt och datt och om livet i en salig
röra, utan styrsel, planering, skriva för skrivandets egen skull. Gripa det sista halmstråt kanske?

Vulkanen har exploderat och han satt där bland rykande ruiner som en herrelös byracka och kippade efter andan i rökplymerna och letade efter vatten för att släcka livets törst. Hittade vatten för att släcka livets törst. Hittade vatten och med darrande hand skrev han vidare för att hitta sig själv, vidare för att hitta sig själv bland ruinerna. Som i en dröm låg han där, på armlängds avstånd från sin kroppshydda. Allt som tilldragit sig haver i livets berg och dalbana stod noggrant antecknad på notan. Ingen stod
bakom och stödde hans arm då han med fast hand signerade summan. I denna sekund var han allsmäktig.

Precis som en patient som godtar eller förkastar läkarens ordination. Makten, ansvaret var hans. Vackra sagor från en utövande myndighet, så dom domstolar, byggmästare, läkare göra sig inga besvär. En tunnhårig gubbstrutt, måhända gumma
äger avgörandets makt. Handen darrade igen och nu fylldes anteckningsblockets sidor av sig självt medan han reste sig och tog sina första stapplande steg mot horisonten. En stor, fransk diktares ord dök upp i hans minne som inträdesbiljett till hans nya värld. "Jag skulle vilja låtsas uppfinna alla de sätt på vilka kärleken kan överraska folk. Den smyger sig lika lömskt som Jesus smyger sig in i de renhjärtade som en tjuv om natten."

Dess vulkanruin har plötsligt förvandlats till en cyberstajlad transithall på en modern flygplats. De satt där på väg hem från ett femtioårskalas. Hon smekte hans hand som vilade på bordet. "Ångrar du dig?" Han visste vad frågan gällde. "Nej. Du?" Hon log och ljudlöst viskade, "nej". Han tittade på hennes trötta, härjade ansikte som långsamt, bit för bit förvandlats till en jättemosaik som trängde undan transithallens fondvägg. Lika vackert som för fyra decennier sedan.

Av imre ivanka 28 jun 2002 15:25