Nyhetsbrev från Ramallah, 26 juni

Vi vaknade tidigt i måndags morse av helikopterljud och några kraftiga explosioner. Vid fyratiden kom sedan tanks och pansarvagnar inrullande i mörkret från flera olika håll. I gryningsljuset kunde vi se hur de körde runt i stan, som för att annonsera arméns ankomst. Efter några timmar stod det klart att Ramallah var förklarat som militärt område och att ingen tilläts att lämna sina hem. Sedan dess har det varit spöklikt tyst. Också minareternas regelbundna rop har tystnat. Det enda som hörs är koltrastens flitiga sång. Under morgontimmarna har han dessutom sällskap av flera andra sångfåglar. Då och då dundrar några tanks eller pansarvagnar förbi på gatan utanför för att påminna oss om vad som gäller. Ibland smyger en ambulans försiktigt fram med rödljusen på men utan siréner. Någon gång ibland hörs sporadisk skottlossning och kraftiga explosioner.

Igår morse vid niotiden bröts monotonin plötsligt. Vi hörde bilar köra förbi utanför fönstret och även röster nerifrån gatan. Enligt uppgift var utegångsförbudet hävt mellan nio och tio. Dock tilläts inga affärer att öppna. Trots den förklarade friheten kunde vi då och då höra skottlossning på avstånd. När Gustaf vid halvtiotiden vågade sig ut med soporna tvärsöver gatan, hördes soldaterna en bit bort i sina högtalare ge folk order att ge sig hem. Från vårt hus kunde vi se hur många bilar släppte av ungdomar utanför den lutherska skolan alldeles intill. De hoppades genomföra den studentskrivning som skulle äga rum där klockan tio. Strax före tio kunde vi se hur pansarfordonen kom rullande nerför backen mot skolans grind. I en högtalare beordrades alla att omedlebart ge sig av hemåt. För att visa att man menade allvar sköt soldaterna några skott i luften.

En stund senare mötte vi vår grannes dotter i vårt trapphus. Hon hade varit med utanför skolgrinden och suckade uppgivet att nu blev det ingen studentmatematik för henne och hennes kompisar. Det är under dessa veckor som alla palestinska sistaårsgymnasister skriver sina studentexamnesprov, ungefär på det sätt som vi gjorde i Sverige förr. Med de pågående ockupationerna och utegångsförbuden i nästan alla palestinska städer drabbas de flesta av dessa elever särskilt hårt. Den examen som är helt avgörande för framtiden kan nu bli svår att genomföra. Många av dessa ungdomar är redan tidigare mycket negativa mot Israel. Helt klart blir attityden nu ännu hårdare, när man förbjuds att göra de avgörande proven för den studentexamen man i de allra flesta fall intesivt förberett sig för.

Våra grannar här i huset hörde av sig under måndagförmiddagen och bad oss säga till om vi behövde hjälp med något. För dem är utegångsförbud ingen ny erfarenhet.

- Detta är femte gången israeliska armén gör så här, säger de. Man måste vara förberedd.

- Har ni tillräckligt med mat? undrar de oroligt.

- Jodå, vi har så att vi klarar oss ett tag, svarar vi, som nu för första gången får uppleva utegångsförbud så att säga inifrån. Tidigare gånger har vi ju råkat befinna oss i Jerusalem när armén har gått in i Ramallah.

Faktum är att vi varit hemma under midsommarhelgen för att packa våra saker som skall skeppas hem till Göteborg. På söndagkvällen var allt klart. Vi skulle få hjälp av Augusta Victoria-sjukhuset att få ut vårt lass genom alla vägspärrar. Så snart de fått klartecken från israelerna på måndagmorgonen skulle de komma in i Ramallah med en minibuss för några ärenden och ta med oss och våra grejor tillbaka till Jerusalem. Av detta blev nu intet, eftersom israeliska armén kom emellan. Hur länge vi kommer att bli fast här vet vi i skrivande stund inte. Så snart svenska konsulatet släpps in i Ramallah är de villiga att försöka få med oss ut. När detta kan ske vet vi inte. Allt är ytterst osäkert just nu. Om vi får hjälp att ta oss ut med några resväskor, lär i så fall våra lådor bli kvar här tills vidare. Förhoppningsvis går det att få ut dem under de två veckor som återstår här innan vi åker till Sverige. Annars får det lösas på annat sätt längre fram...

För oss, liksom för alla i påtvingad husarrest, var president Bushs tal inte särskilt upplyftande. Även om han i det längre perspektivet slog fast att det skall bli en palestinsk stat, så gav han Sharon fullt stöd i dennes ständigt upprepade uppfattning att det är Aarafat som är roten till allt ont. I praktiken fick Sharon fria händer att fortsätta att återockupera de städer och områden som styrs av palestinska myndigheten. Och Sharon fattade budskapet omedelbart. Några timmar efter Bushs tal gick israeliska armén in i Hebron och tog över palestinska myndighetens centrala administrationsbyggnad. I och med detta är nu alla palestinska städer, utom Jeriko, under ockupation och utegångsförbud. Det betyder att bortemot en miljon palestinier nu lever i husarrest. Flertalet av den övriga befolkningen merparten i Gaza kan visserligen gå och handla, men är ändå instängda bakom staket och vägspärrar och kan därför inte röra sig fritt. En vanlig palestinsk kommentar under den senaste tiden sammanfattar situationen:

- Vi är alla i fängelse; en del i mindre, andra i större, men alla saknar vi den frihet vi har rätt till.

Enligt den israeliska regeringen är den senaste ockupationen ett resultat av de två fruktansvärda självmordsattackerna i Jerusalem i förra veckan, som krävde ett trettiotal människors liv. Dessutom skadades många allvarligt. Dessa attacker är en brutal påminnelse om att den jättelika israeliska offensiven på Västbanken för någon månad sedan, som skulle utrota alla terrorstrukturer, misslyckades. Trots att tusentals palestinier greps och många dödades och trots en kolossal materiell förstörelse bland annat av lokaler och byggnader som ansågs höra ihop med militanta grupper, så fortsatte självmordsattackerna i Israel. Det är uppenbart att våld inte för denna konflikt mot en lösning. I stället ser vi hur våld, som besvaras med våld, för hela situationen - och alla människor, palestinier såväl som israeler - allt längre ner i förtvivlans och uppgivenhetens mörka hål. Också den israeliska arméoffensiv som nu pågår lär resultera i mer våld och mer lidande, och än större beslutsamhet hos de extrema palestinska grupperna att forsätta sina attacker. På båda sidor är det de som inte vill förhandla fram en lösning, som nu driver händelseutvecklingen. Sharon vill inte förhandla förrän han helt kan diktera villkoren för palestinierna. De militanta palestinska Hamas och Jihad vill inte heller förhandla, eftersom man sedan länge inte accepterar statens Israels existens. Istället försöker de extrema grupperna på båda sidor att med våld tvinga den andra sidan dit man vill.

I det israeliska samhället är rädslan för självmordsattacker oerhört påtaglig. Den är lätt att förstå, eftersom man inte vet var man kommer att slå till nästa gång. Helt klart påverkas vi alla som rör oss på den sidan av detta. Det är påfallande lite folk ute i centrala Jerusalem under vad som normalt är rusningstid. Antalet poliser och miltärer som bevakar och kontrollerar är massivt. Ur den rädslan kommer förslagen om att bygga stängsel för att stänga palestinierna ute från Israel. Diskussionerna har dock varit hårda om exakt var detta jättestaket skall sättas upp. Det är givetvis de många - och växande - bosättningarna på Västbanken som skapar problem. Skall de hamna på den israeliska sidan eller ej? Som det nu ser ut har man beslutat att de som ligger någorlunda nära den så kallade gröna linjen gränsen före sexdagarskriget -67 kommer att höra till den israeliska sidan. Det är nu klart att en mur/ett staket skall upp på en sträcka på ca 155 kilometer lång vid norra delen av Västbanken. Kostnaden är beräknad till 1 miljon dollar per kilometer!

Palestinska opinionsundersökningar visar på ett tydligt stöd för självmordsattackerna. I procent motsvarar det väl antalet israeler som stödde arméns hårda framfart i de palestinska områdena under den förra offensiven inklusive händelserna i Jenin. Dessa siffror visar mest spontana reaktioner från båda sidor, där folk tycker att det är OK att andra sidan får igen för vad de gjort mot oss.

Mer intressant är att det på båda sidor finns alternativa rörelser som ser att konfliktens kärna inte går att komma åt med våldsamma medel. Precis som det på den israeliska sidan finns en rörelse mot det israeliska våldet och mot ockupationen, så finns det många palestinier som tar avstånd från självmordsattackerna och de militanta grupperna. Dessa grupper har sedan länge fördömt attacker mot civila på båda sidor. Nyligen har man också gått ut i olika annonser och tagit avstånd från självmordsattackerna. Dels för det oerhörda lidande som drabbar oskyldiga civila, men också av det skälet att dessa attacker inte för den palestinska kampen för självständighet framåt. Istället ger varje sådan attack Sharon en ursäkt för allt kraftigare militära aktioner som mer och mer underminerar det palestinska självstyret.

På båda sidor är nu en debatt igång, där de som förespråkar förhandlingar istället för våld, får kraftig kritik av de mer miltanta i respektive samhälle. Ändå finns här kanske ett frö till förändring av de attityder som hårdnat alltmer på båda sidor i denna mer och mer våldsamma konflikt. Kanske skall tillräckligt många i ledande ställning också här till slut inse att de som verkligen vill ha varaktig fred inte kan vänta på att våldet från alla extremistgrupper upphör. Både i Sydafrika, Nordirland och på många andra håll har ju de som vill nå fred, frihet och säkerhet för sina barn, inte låtit sig stoppas av våldets destruktiva krafter. I stället har våldets förstörelse sporrat dem som vill förhandla fram en varaktig fred att öka ansträngningarna att finna en lösning, och därmed inte ge vika för dem som med sitt våld vill stoppa freden.

Många hälsningar,

Av Ingrid och Gustaf Ödquist 26 jun 2002 15:56