Änklingens blues. Del 3

Färdades i tanken genom de sista åren utan henne. Det smärtade, men gjorde honom lättad - nästan glad - på samma gång. Kom ihåg som hastigast flickan i kassan på Metro. Hennes vackert mejslade ansikte, det vaga leendet kring hennes mun, värmen i hennes röst... och han skämdes på riktigt när han förstulet tittade på hustruns porträtt på bordet. "Gubbe" hojtade en inre röst. "Du har aldrig jagat unga flickor!" Det var sant.

En mogen kvinnas magnetism hade han svårt att motstå, men inte ens som ungtupp sprang han efter unga tjejer. Och nu, alla dessa unga flickor.
"Är jag gubbsjuk?" undrade han hälften road, dock mest irriterad. Flickan pÅ Metro var inte den enda som attraherade honom.
"Gubbsjuk? Jaaa..."
Svaret hängde i luften, men han vågade inte gå i polemik med sig själv och porträttet på bordet smålog. Han vågade inte möta hennes blick.

Igår natt vaknade han på att ...han blev man igen. Det har inte besvärat honom i det första, ensamma året. Han söp så duktigt att inte ens minnet av en könsakt kunde han komma ihåg.

Det andra året, då hans förtäring drastiskt minskade blev frågan mer påfrestande. Åkte på semester med bordellbesök som huvudattraktion, bara för att larva sig därifrån, deprimerad och besviken på sig själv. Han var helt enkelt ovan. Efter fyrtio års givande och tagande som slutade i kropparnas förening i en salig rus, vaknade han ur drömmen om densamma och befann sig på en smaklöst inredd kemtvätt där någon omhändertog hans rock... och efter förstklassig, professionell hantering, självfallet mot oskälig hög ersättning, fick han tillbaka sin rock iordningställd, snyggt och prydligt. Han rymde fältet. Tog sin resväska och åkte hem.

Han fann sig i sitt öde. Efter ett känslomässigt och erotiskt fulländat liv var det inte mycket att välja på. Han äcklades när han jämförde tillfälliga bekantskaper med det som har varit. Förnedrande för den som blev vägd och befunnits inte hålla måttet. Kvalmigt för den som avkunnade domen. Förnedrande för två enkla, respektabla liv. Tjaaa, det där med kropp och själ är minsann inte lätt!

EFTERNATTENS STILLA RESONEMANG

Enligt vetenskap och beprövad erfarenhet borde han fått magsår vid det här laget efter så mycket salicylat som han har konsumerat under de gångna åren, men nej. Magen stod pall. Han mådde illa ibland och en besynnerlig, odefinierbar känsla grep honom. Intermezzon - gamla som nya - dök upp på näthinnan och kulminerade i ett deprimerande slutresonemang: Vart har fyrtio år av hans liv tagit vägen? Lågmält har han skanderat för sig själv, kvintessensen av hans känslor, tankar... Det finns sår som aldrig läker...

Morgonen var som hans humör, matt och trist. En röst, inte olik hans egen, talade "Du har ingen annan än dig själv att leva för. Du har rätt att undandra dig ansvaret för det som komma skall, men kom ihåg gubbe, du står mol allena i världen. Du kan inte dela ansvaret för livet med någon annan."

Sedan hennes död satt han på en bergstopp och trivdes med sin ensamhet. "Vi är tillsammans här på toppen. Om någon någonsin vill eller kan komma till min topp och vill trådlöst kommunicera med mig, vad att göra då? Han visste inte riktigt om han önskade att det bleve så. Att någon nådde toppen och om hon gjorde det...? Har han inte fått allt en man kan önska sig i livet? En sanslöst bedövande vacker kvinna. En vän. En trogen vän. Kulinariska njutningar på toppen av allt som världen har att erbjuda. Ja, till de få som har chansen att få ta del av den. En ragata ibland med ett sjuhelvetes humör och andlig spis som upphävde tyngdlagen och har lyft honom till oanade höjder, som det brukar stå i bättre romaner. Men det var mer än så...

Eftertankens kranka blekhet nådde honom och har ställt den eviga frågan... Vad var meningen med att jag blev kvar? Sällat mig till de överlevandes skara så som judar, zigenare, eller andra i förskingringen som väntar på det förlösande ordet. Eller järtecknet? Möta en människa kanhända? Eller ett nytt liv?

Årtusendet går mot sitt slut. Han visste att ingen får lämna arenan innan hon eller han har uträttat sitt på planeten jorden. Bleve jag kvar till år 2000, då gäller det att ha utfört det dagsverke som ålagts mig av ödet. Nu lever jag ett hopplöst, besynnerligt ickeliv, vinglande mellan hopp och förtvivlan. Det är omöjligt att trolla bort fyrtio års samlevnad i en handvändning.

"Hjälp" skrek han och med ens visste han att ingen hjälp är att få i natten. Arbetande vänner sover. Gamla vänner letar förvirrat efter käppen för att linka till telefonen och ungdomen - som sig bör - är ute på krogen. En enda mild beröring av en hand skulle ha räckt för att lugna honom. Men handen var borta. Reflekterade över sin gamla vänkrets som med ytterst få undantag, ingenting begrep. Än mindre ville hjälpa till. Sittande i vinternatten vid sin lilla handdator insåg han, att han har sig själv att förlita sig på.

VARDAGEN

I tidens backspegel kunde han avläsa konturerna av det förflutna. Hur det har gestaltat sig. Flitigt socialt umgänge, men avgränsad, nästan hermetiskt stängt privatliv med några få öppningar utåt. Goda och mindre goda vänner, det vill säga, inga riktiga vänner. Alla de goda vänner som det idisslas så mycket om i veckopressen, när tragedin, sjukdomarna brakade loss, vart har de tagit vägen? Har de sökt sig till nya, mer lönsamma relationer? De som gick med högre vinst för lägre insats? Eller bevakade de det redan uppnådda? Han visste det inte. Hustrun stod pall på framgångens tärnbeströdda väg. Än så länge. Han och deras goda vän följde med av bara farten, men motorn, hustrun fick betala för kalaset. Han och vännen servade ivrigt, men de visste inte riktigt vad de höll på med under processen som pågick... de hade bara en vag, obehaglig känsla av en annalkande katastrof som tio år senare förvandlats till ett slutgiltigt konstaterande efter hustruns död. Fyrtio års trippelarbetspass orkar vare sig kvinna eller man med. Ett helvetiskt vakuum drevs upp till ytan i sömnlösa nätter. Trettiofem givande år med en klar färdriktning i en ombonad mikrokosmos har passerat revy och pulveriserats på samma gång. Inne i värmen levde harmonin ända tills de första signalerna om sjukdom kom. Men fyrtio år! Vart fan har det tagit vägen?!

PANTA REI

Han ville inte ha blixtsnabba röjningar. Att sopa igen spåren genom radikala förändringar var det samma för honom
som att driva sig själv på flykten. Tiden som kom blev - förvånansvärt nog - en berg och dalbana. Harmoniska perioder blandad med nattsvart depression och outhärdlig smärta. Fick upp ögonen på sina jämnåriga, kämpandes bakom rullatorn, vänta tålmodigt på färdtjänst ett par timmar och såg sina bekymmer i perspektiv... och de verkade vara relativt små jämfört med de andras. Att fyrtio år sitter som en klump i halsen, det syntes inte på utanpåskriftet. Han har aktat sig att älta frågan med någon. Lyssnade hellre på de andra. Och på musik. Musiken blev som ett gift. Att hålla fingrarna från startknappen var otänkbart i Tredje Cirkeln som han kallade sin sista livscykel. Att samla tankarna utan - av tonerna skapade atmosfär - var omöjligt.

För första gången på flera decennier hade han inga fasta planer för sommaren. Läsa skisser, som för det mesta, andra drog upp för honom, var föga tilltalande. Lika intressanta program kunde han utan det minsta besvär prestera själv.

Det får ödet bestämma, tyckte han. Kanske för första gången i sitt vuxna liv. Tills nu hade han allt som oftast allting bokat ett halvår i förväg. Nu? - Panta rei - allting flöt. Han var ovan vid en sådan belägenhet så det pirrade i magen ordentligt. Omedveten om, att han till 90 procent var en planeringsmänniska har han funnit sig i det nya... men vart fan har fyrtio år av mitt liv tagit vägen?

Av imre ivanka 22 jun 2002 11:05