En Dödlig Längtan

det är tyst i kvarteret nattugglan. vit himmel, stilla träd. toppen på tårpilen svajar något. resten står alldeles still. och inuti kroppen känns det som om det just ska börja regna. mycket hög luftfuktighet. och gryningens grågula ljus, som skimmer, någonstans från mellan mina lungor.

jag tar en sista kopp kaffe och sätter mig i kontorsstolen. undersökningar visar att den kan användas till sexuellt redskap. så jag sätter mig i den och minns.

jag undrar om någon såg oss genom fönstrena den helgen. då innan jag hade hängt upp gardinerna framför sängen. då innan jag hade hängt upp gardinerna framför skrivbordet och kontorsstolen. jag undrar om någon såg oss. hur många som såg oss den helgen.

den helgen älskade jag. det var då jag började göra det.

kärleken var som att flyta i det stora, mörka vattnet, att för första gången i livet känna att havet inte var farligt, att det inte skulle döda mig. det var som att ligga på rygg och flyta i havet, saltvatten, evighetsstort och mörkt och djupt men varmt och så satans skönt, och att blunda där på rygg med kropp och bröst och kön alldeles nakna mot himlen och solen och det brännheta ljuset. det var som att det där ljuset kom in i mig då, och värmde upp någonting som alltid förut hade varit kallt.

kärleken var som att kramas av olikfärgade ögon - ett blått och ett brunt - och att plötsligt inse att jag hade behövt och längtat efter den kramen i hela mitt liv.

kärleken var som att somna till ljudet av hans hjärtslag. stilla, tryggt. och som att sova utan mardrömmar och sår.

kärleken var som att ge upp. som att släppa allt motstånd och att tillåta mig mista kontrollen. och den förvånade, outsinliga tacksamheten när jag märkte att jag klarade mig och inte dog.

kärleken var som att han tog hand om mig.

den helgen kände jag det.

________________


det här skrivs från inuti en dödlig längtan

för ett tag sedan tog jag alltså ut mitt hjärta ur bröstet och lade det i en mans händer. bara för att finna att han var pojke och inte orkade bära på mitt hjärta. utan bara förväntade sig att jag skulle orka bära den ofantliga betongbunker som var hans.

jag orkade. jag är omänsklig i min kärlek. så jag sov om nätterna med hans hjärta som en betongbunker på bröstet och jag kunde inte riktigt andas längre. och mitt eget hjärta höll jag i kalla, svettiga, övergivna händer. utan hjälp från någon.

och honom skriver jag om nuförtiden. och jag kallar honom för kärleken. för det var han. trots allt. och i allt. i mig. med sina fingrar. sin tunga. sin kuk. han var all kärlek i mig. med sitt blå och sitt bruna öga.

och honom sover jag med nuförtiden. jag lägger ett tjockt extra duntäcke mot väggen och sover sked med det. jag lägger en extra kudde bredvid mitt huvud och gnuggar näsan med det, delar andedräkt ett tag. och när jag vaknar mitt i natten läser jag högt ur HyperSpacegirlF25s dagböcker från tiden då hon var tillsammans med XtefanP30 och försöker låtsas att vi talar med varandra. att vi skrattar. att han sätter sig upp mot väggen och säger:
kom och luta dig mot mig och läs för mig.
och att han säger:
jag älskar när du läser för mig.
och att han håller sina ljuvliga armar och händer om mig och mitt bröst och nästan skymmer det stället i mig där mitt hjärta satt och som nu är tomt. och att han säger:
läs det där stycket igen.
och att jag läser stycket igen:

"inom sinom tid kommer jag att känna sådan tillit till honom att jag ska piska honom tills han nästan börjar blöda. då ska han älska mig mer än vad han gör nu. och mina små brösts bröstvårtor ska stå upp, rosiga och blodiga som smultron. jag ska gnida dem mot hans rödömma rygg, iklädd endast smäckra kedjor och piska. och vi ska aldrig bråka mer."

och att han säger:
jag tycker om den texten av dig.
och att han tar i mig med sina ljuvliga händer och stryker mitt hår ur mitt ansikte med dem och sedan älskar mig med dem. och att han säger:
jag dyrkar din fitta.
och att han säger:
jag föddes till vänster om stjärnorna.
och att han tittar på mig när jag börjar gråta av hans ord och att han ler mjukt och tar emot mig när jag faller och att han säger:
jag föddes där för din skull.
och att han säger:
nu släpper jag dig aldrig.

honom sover jag med nuförtiden. jag sover drömlöst men jag vaknar av hans röst. jag vaknar av att han rör sig. jag vaknar av att han tittar på mig. och när jag öppnar ögonen blir jag lika tom varje gång jag märker att han inte är där.

för trots att han sa att han aldrig skulle göra det så släppte han mig.

vissa skulle kalla mig fri.
jag kallar mig död, och jag säger:

jag älskar dig.
och jag säger:
jag älskar dig.
och jag säger:
jag älskar dig.
och det slutar inte.

jag kallar mig död. han lämnade mig här.

_____________


när han ringde den där onsdagen, då satt jag här i min kontorsstol och längtade. det var en dödlig längtan. omänsklig i sin kärlek.
och han stod på klipporna på brännö och orkade inte längre älska. han sa:
mina tårar smakar som din hud.

och jag tror jag hatade honom då. jag lade på luren och tog tåget till systembolaget. sedan tog jag tåget därifrån. och klev in hit igen. in till den Enda Övergivenheten.

jag är fortfarande full. jag kommer aldrig att bli nykter igen. med berusad blick sitter jag vid datorn och skriver:
jag älskar dig.
och sedan säger jag det högt.
men han lyssnar inte längre.

Av Annakarin Josefsson 13 jun 2002 10:28