Jag har letat efter dig i tusen år

Du, Ivan. Undrar du hur det var?

Jag minns att jag knäppte upp knapparna på din mammas vita särk. Jag drog undan bomullstyget som landstinget tillhandahöll för att du skulle kunna läggas vid hennes bröst. Nästan framme.

Du kom ut under öronbedövande tystnad. Den varade endast i någon sekund. Men alltid kommer jag att bära den, mitt i bröstet, som ett isande minne. Sen skrek du!

När vi såg på varandra visste jag förstås. Evig kärlek. Jag snappade för första gången innebörden i uttrycket "jag skulle gå i döden för dig". Fast jag har ingen som helst lust att kila vidare nu, jag är alldeles för nyfiken på vad du är för en. Det sägs mig att jag och din mamma kan påverka vilken sorts människa du kommer att bli; din blick sade mig dock att du redan till stor del har en egen personlighet och att du vet vad du vill. På ett ungefär.

Alltså. Nu måste jag bli vuxen. Fort. Mellan papparollen och den dugliga mannen är det ju ett stort likhetstecken. Spika och skruva. Dessutom ska man som fader också ha tålamod, vara klok och gärna lite sträng. Man kan liksom inte hålla på och jönsa runt för mycket! Eftersom jag ständigt gör nya och helt ofattbara misstag så hoppas jag på att din mamma kan stå för stabilitet och intelligens.

Men jag lovar, jag ska försöka skärpa mig. Jag ska bli terränggående, fyrhjulsdriven och ha stötsäker kaross. Och du, Ivan, jag ska försöka att inte samtidigt bli tråkig.

Till sist. Lova mig att du alltid kommer att göra vad du vill, så länge du inte gör någon illa.

Jag älskar dig och är så glad att jag hittat dig. Att vi hittat varandra.

Av Max Bell 11 jun 2002 18:16