Du har inga barn va?

Hej.

Åh, hej. Jag såg inte dig. Är vi först? Finns det nåt kaffe?

Hon tittar sig omkring samtidig som hon rättar till sin skjorta, plockar bort ett osynligt hårstrå och slätar ut kjolen. Oklanderligt klädd, som alltid. Sobra kläder i diskreta färger. Enkelt, välgjort, farligt nära att bli tråkigt och därför säkert väldigt dyrt. Men hon ser inte ut att trivas, för hon håller alltid på och grejar med nåt. En knapp som knäpps upp och knäpps igen, en linning som omärkligt viker sig åt fel håll, en polokrage som måste justeras. Hela hon skriker efter jeans och t-shirt men hon skulle hellre äta väldigt gammal yoghurt än att erkänna det.

Ja, men vi är tidiga. Klockan där går fel, hon är bara fem i halv. Kaffe finns på bordet där borta.
På vägen bort mot kaffet tittar hon inte åt något håll, utan går rakt fram häller upp en kopp kaffe och är tillbaka . Hon tar en klunk kaffe och ler sedan, men bara med munnen, och tar fram papper och penna ur sin vackra och samtidigt väldigt funktionella portfölj.

Du har inga barn va?

Förlåt? Blicken andas mer förvåning än irritation, mer överrumpling än osäkerhet, mer förvirring än ilska.

Du har inga barn, eller hur?

Varför frågar du det? Och tycker du förresten inte att det är en alltför intim fråga att ställa till någon man bara har träffat en gång. Munnen ler fortfarande men ögonen har blivit farligt vassa i kanterna och helt kalla. Hon tar två sockerfria sockerbitar, sådana där mikroskopiskt små platta. Tippar dem ut ur den lilla burken, låter dem landa i handflatan för att sen mjukt glida ner i koppen.

Du menar att jag inte har med det att göra?

Nej, jag menar att jag tycker att det är alltför personlig fråga att ställa till en människa som man bara har träffat en gång tidigare.

Tre.

Vadå tre?

Vi har träffats tre gånger tidigare. På förra mötet, på den senaste konserten och på den där utställningen på biblioteket i somras. Och förresten, även om jag inte känner dig, så känner jag till dig. Jag vet vem du är och du vet vem jag är. Vi hälsar på varandra när vi träffas i affären. Det är inte som om vi är totala främlingar för varandra. Det är sin sak om du säger till mig att jag inte har med det att göra, men jag tycker faktiskt att jag har rätt att fråga.

De sitter mittemot varandra, rakt mittemot och ganska nära eftersom bordet är smalt. Så här på nära håll ser hon äldre ut än vad hon är. De är lika gamla men en massa undanhållna känslor har lagt sig gammal make-up över hennes ansikte och anletsdragen är skarpare än vad de behöver vara.


Men varför frågar du?

Tycker du att jag ska svara på det när inte du svarar på min fråga?

Ja.

Du rör dig på ett sätt som om du inte har barn.

Jag rör mig på ett sätt som om jag inte har barn?

Just precis.

Och hur rör man sig om man inte har barn?

Som du.

Som jag?

Ja, jag kan inte förklara det men när jag såg dig gå bort och hämta kaffe så slog det mig: Hon har inga barn. Ibland får jag en viss känsla. Det är inget jag kan förklara, det bara finns där.

Men det kan jag känna igen! Jag får också vissa känslor ibland. Just nu har jag en känsla av att du är helt dum i huvudet. Hon skjuter demonstrativt ut stolen så att de hamnar längre ifrån varandra, lägger det ena benet över det andra och fördjupar sig i mötespapperna, studerar dagordningen med plågsam noggrannhet. Detta pågår i ungefär två minuter, sen slutar hon låtsas och stirrar framför sig.

Hur kan du ens få för dig att man går på ett annorlunda sätt om man inte har barn. Och annorlunda i förhållande till vad eller vilka? Är det kvinnor med barn som är norm? Och män som inte har barn, hur går de? Och de som inte har hund, går de också på ett annorlunda sätt? Hur är det med dem som har barn och katt men inte hund, hoppar de fram på ett ben? Hon nickar för sig själv och skrattar lågt och kluckande. Tittar sig sen omkring för att se om någon har hört henne.

Jag har inte sagt att du går på ett annorlunda sätt, jag säger att sättet på vilket du rör dig får mig att tro att du inte har barn. Och att du inte vill ha några heller. Kanske har du velat en gång i tiden men du har kommit över det nu. Är det så?

Hon fixerar blicken på något långt borta, munnen är halvöppen och hon fuktar läpparna med tungspetsen. I samma ögonblick som de andra kommer in i rummet lutar hon sig fram, ler innerligt och säger med hård röst: Om du nu verkligen vill veta så stanna kvar efter mötet så ska jag berätta.

Av Kajsa Kallio 10 jun 2002 22:38