Barn som gör illa andra barn

Sommaren har slutligen kommit, "med lust och fägring stor". Ett härligt avbrott från studier och lektioner. Fram med bikinin eller badbyxorna, - tjo hoo! Sommaren är äntligen här!

Sålunda är sommaren för en del barn endast ett avbrott från dagliga trakasserier, alltsedan skolan äntligen fullbordats. Sommarlovet har blivit en paus från all ängslan, dock kvarstår en oro som naglats sig fast vid det lilla barnets hjärta, vad händer mig när skolan börjar igen?

Mobbning i skolor är så normalt, och det har hållit på i massvis med år. Varför har inget drastiskt gjorts ännu? vad kan vi medborgare göra åt detta dilemma?

Den femte artikeln i FN: I deklarationen om mänskliga rättigheter lyder: "Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning."

Men det finns olyckligtvis mycket lidande för många av våra barn i Sverige. För även i vårat lilla land finns det dessvärre ett osynligt lidande mellan vissa elever i skolorna. Barngrupper som dag ut och in behandlar sin/ sina klasskamrater som om de vore ett dött ting. Som om dessa barn inte vore mer värda än ett trasigt och blött papper.

Således är numera mobbning ett bekymmer som äntligen blivit uppmärksammat av media och politiker. Dessvärre kvarstår ändå problemet, efterson barn fortfarande far illa i skolor. Skolan skall vara en plats där eleven känner ro och tillfredställelse, istället är det, för flera barn en skrämmande plats, med mycket ängslan. Vi vuxna måste arbeta för att barnen ska få ett tryggt arbetsklimat. Vi kan alltid säga upp oss och byta jobb, men barn måste gå kvar i skolan. Barn har inga skyddsombud, istället finns det skyddsombud för skolans personal, är detta rättvist?
Skolan är barnens arbetsplats därför tycker jag att även de skall skyddas mot våld och trakasserier med hjälp av skolledningen.

I skollagen 1985:1100 finns det tydliga regler och lagar som aktivt vill motverka mobbning, se nedan citat:
"2§... aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. Lag 1999:886"

Men detta hjälper ingalunda de utsatta, för mobbningen fortgår.

Även i läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmen Lpo94 finns det en klar målsättning som lyder:

"Skolan skall främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall prägla verksamheten. Ingen skall i skolan utsättas för mobbing. Tendenser till trakasserier skall aktivt bekämpas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser."

Allt detta låter så fint och prydligt på ett nedskrivet dokument, men är det inte på tiden att fler aktiva åtgärder görs redan nu. Genom att sätta in fler personal som dagligen arbetar mot mobbing i skolorna. Specialpersonal som har till uppgift att finnas till på raster och i förekommande fall på lektioner.

Skolorna är sedan 1987 skyldiga att ha en handlingsplan mot mobbing men endast två tredjedelar av skolorna har en handlingsplan säger skolverket. Endast detta ser jag som mycket allvarligt. Att inte ens skolledningen tar detta på fullt allvar.

Men jag ska inte helt mörklägga denna situation för Regeringen har nu startat en kampanj som kallas "Tillsammans", vars syfte är att arbeta mot kränkande behandling och mobbing. Kampanjen genomförs av Utbildningsdepartementet tillsammans med blan andra Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, Skolverket, barnombudsmannen, BRIS, Elevorganisationen, Sveriges elevråd och Rädda Barnen. Kampanjen har hållit på sedan förra året. Genom ett telefonsamtal med Paul Löfstedt, medansvarig för "Tillsammans" förklarade han att detta är ett långsiktigt projekt som framförallt skall förebygga mobbningen och upplysa allmänheten om mobbningens orsaker och verkan. Detta är alltså ännu ett långsiktigt projekt, vilket inte är fel. Dessvärre behövs hjälpen redan idag.

Jag vet att mycket av skolpersonalens problem bottnar i alldeles för stora barngrupper och för få personal. Personalen känner sig i många fall otillräckliga. Det är en omöjlighet att hinna med att se vart och ett av barnet, under en dag. På min dotters fritidshem som finns på skolan finns det 83 elever och 7 stycken personal. Deras uppgift borde vara att kontrollera vad varje barn gör och finns under hela dagen. Dock är det ett alldeles för högt krav för så få personal. Så hur ska de då kunna övervaka varje händelse ett barn går igenom under hela dagen, såsom händelser med inslag av mobbing. När alla barnen på skolan är ute på rast, finns där cirka 400 barn. Att kontrollera sin grupp kan då vara svårt.

Barnen som är mellan 10 och femton år är i riskzonen för att bli mobbade eftersom de inte har samma kontakt med vuxna som de yngre barnen som åtminstone har sin lilla styrka av fritidshemspersonal. De äldre barnen har förvisso sin lärare men det är inte alltid hon finns tillgänglig på rasten.

Jag vet också att färre barn mobbar något annat barn när det finns synlig personal ute, personal som vågar höja sin röst och säga ifrån. Dessvärre är det inte alla som orkar se och ta in allt som sker.

Sara Damber, projektledare för "Tillsammans", säger i ett uttalande i Aftonbladet om vad hon tror är den bästa åtgärden för att motverka mobbing:

"Fler vuxna i skolan, det är fler ögon som kan se och upptäcka. Och ökad kunskap om mobbing bland lärare, skolpersonal, föräldrar och elever. Lärarutbildningen måste dessutom utökas med mer om hur man upptäcker mobbing, vilka signaler som kan finnas och hur man gör för att ta tag i ett akut problem."

Jag tror att regeringen vet att det behövs mer personal i skolorna, men att allt handlar om pengar, detta projekt, "Tillsammans", skulle jag tro är ett billigare alternativ. Våra barn är vår framtid det måste kosta. Jag anser att ger vi våra barn en trygg uppväxt i skolan kommer detta att gynna oss i framtiden. Barnen kommer att få ett stark självkänsla och må psykisk bra. Detta måste väl ändå gynna ekonomin på ett bra sätt eftersom den psykiatriska sjukvården inte kommer att bli överbelastad av nervösa människor som haft en hemsk skoltid. För den möjligheten finns. Att bli mobbad varje dag sätter djupa sår i en människa. En del klarar sig ut från denna period, om det finns en trygg familj runt omkring barnet i fråga. Men de stackare som inte har någon kärlek eller värme från hemmet. Vad händer med dem?

Fredrik Modigh, undervisningsråd på skolverket säger att de brukar räkna med att ungefär åtta procent av eleverna på högstadiet och gymnasiet känner sig mobbade. Totalt brukar mellan 100 000 och 145 000 elever i alla åldrar beräknas vara mobbade i Sverige. Men ingen vet säkert. Mörkertalet är stort eftersom många lider i det tysta. Det är fortfarande skamligt att vara mobbad. Ingen vill vara mobbad och ingen vill ha ett barn som blir mobbat. Många elever väntar därför väldigt länge innan de säger något till sina föräldrar eller lärare, säger Modigh.

Det allra bästa vore om vår regering kunde se till att det finns människor som enbart jobbar mot mobbning på våra skolor, en personalgrupp med klarsynta människor som på ett jordbundet sätt kunde blottlägga det som pågår, som med distans kan se situationer många elever och lärare blivit för avtrubbade för att se. Tänk alla arbetslösa människor som skulle kunna få ett sådant värdefullt jobb som skulle kunna göra en sådan skillnad för våra barn. När det gäller skolans problematik får jag ofta känslan att vi vuxna bara pratar och pratar, debatterar och omorganiserar, projekterar och skjuter upp alla eventuella åtgärder på lång sikt, som om ingenting kan göras direkt. När ska allt vårt resonemang få en synlig verkan i den vardag många barn lever i? Det är ju akuta behov, barn som kanske inte kommer att orka gå upp en morgon till. Åtgärdsprogrammen är förvisso en väldigt bra ide, som ett förebyggande medel, dessvärre vet jag som sagt att det behövs hjälp omgående.
Sålunda är ju problematiken som alltid en ekonomisk fråga. Men varför inte tänka långsiktigt. Trygga och lyckliga barn i skolan kommer att öka barnens betyg som i sin tur kommer att ge samhället välutvecklade, välmående och kompetenta människor, utan skadade själar. Jag anser att detta måste väga tungt. Att satsa på våra barn tryggar även politikernas ålderdom såväl våran.

Av Josefina Andersson 06 jun 2002 14:42